Senaste nytt ur bokhögen

Under rubriken "Ur bokhögen" publicerar vi kortare recensioner och kommentarer om både nyutgivna och äldre böcker, färdiglästa och såna som för evigt är dömda att ligga halvlästa bredvid sängen.
Sträcklästa med nöje eller förvisade till glömska, eftersom man alltid somnar redan på sidan 22.

SNYGG - av Joyce Carol Oates

(Bonnier Carlsen, 2005, 240 s.)

Ack, vad man önskar att man vore tonåring igen. Ni vet så där härligt osäker på sig själv med en sexualitet som alla runt omkring en verkar ha bestämmanderätten över. Särskilt de som är äldre än vad man själv är.
Åh ja, en härlig tid det där… NOT! Jag har då aldrig någonsin önskat mig själv tillbaka till tonåren - vare sig fjorton eller nitton - och jag gör det ännu mindre när jag läser Oates ganska obehagliga ungdomsroman "Snygg".

"Snygg" borde kanske hellre ha hetat "Sexig" efter originaltiteln "Sexy", eftersom det är just sexualiteten som står i fokus hos romanens 16-årige huvudperson, Darren Flynn.
Darren är ruskigt snygg och trevlig och många tjejer följer honom trånande med blicken när han går förbi.
Själv tycks han dock mest tycka att uppmärksamheten är besvärande. Han är en helt vanlig kille, uppväxt i en medelklassfamilj, hyfsat framgångsrik medlem i skolans simlag, vän med killar från "finare", dvs rikare, familjer. Hans stora problem är att alla runt omkring honom tycks betrakta honom som en person han inte själv känner att han är. När engelskläraren mr Tracy skjutsar honom hem från skolan en dag växer dock problemen då det visar sig att Mr Tracy hyser lite väl varma känslor för sin elev. Även om det inte sker några egentliga närmanden så är det tillräckligt för att Darrens liv ska bli komplicerat.

När hans vänner sedan beslutar sig för att hämnas på mr Tracy på grund av vad de anser vara orättvist låga betyg tar historien en ände med förskräckelse. Hämnden består i att sprida en massa rykten om mr Tracy, homosexualitet och barnporr; och i ett konservativt, amerikanskt litet samhälle får detta oundvikligen hat och fördomar att komma upp till ytan.
Allt drivs till sin spets, ingen som har möjlighet att sätta stopp för det hela gör det - Darren önskar att han vågar men förmår inte konfrontera alla sina känslor och sin osäkerhet. När han väl gör det är det för sent för mr Tracy, men åtminstone i tid för sig själv.

"Snygg" är en ganska bra ungdomsroman även för vuxna läsare. Det är inte så dumt att sätta sig in i tonåringars känsloliv emellanåt - särskilt inte om man själv gjort allt för att förtränga den egna erfarenheten av denna inte alltid så lättsamma period i ens liv. Kanske kan man reta sig på en liten vuxen ton av förnumstighet från Oates sida, men det är som sig bör i en sedelärande berättelse om att bli vuxen.

- Grethe Österberg

KULTURPROSTEN - Torsten Fogelqvist som DN-publicist och folkbildare av Ingmar Lundkvist

(Carlssons bokförlag, 2005, 374 s.)

Under fyra decennier var Torsten Fogelqvist en av de viktigaste representanterna för det svenska kulturlivet.
Han var mångårig medarbetare på DN, författare, lärare och folkbildare och även medlem av Svenska akademien.

Han levde mellan åren 1880-1941, ett intensivt liv som han karaktäriserade enligt: "Jag vill dö i eld och inte förtäras av mask och mull".
Att inte leva för länge, men leva till varje pris, rikt och starkt, var ledord för Fogelqvist. "Kulturprosten" är Ingmar Lundqvists doktorsavhandling i idé- och lärdomshistoria och han kallar den för en "intellektuell biografi". Han väljer att fokusera på Fogelqvists intellektuella utveckling och val när det gällde strömningar i tiden. Men också på Fogelqvist inlägg i olika debatter och hans litterära utveckling. Fogelqvist verkade under de fyra första decennierna av förra århundradet, och enligt Lundqvist är det en period som är om inte helt bortglömd period åtminstone vilande i skymundan.

Lundqvist tar avstamp i slutet av 1800-talet, från det att Fogelqvist föddes 1880 i Lidköping, genom hans uppväxt i Norrköping och vidare mot studierna i Uppsala. Mellan åren 1908 och 1918 arbetar Fogelqvist som lärare och rektor på Brunnsviks folkhögskolan samtidigt som han har flera projekt vid sidan av och regelbundet medarbetar i olika tidningar. 1919 blir han kulturredaktör på DN och mellan åren 1925-1929 är han chef för både DN:s kulturella och politiska avdelningar. 1931 blir han invald i Svenska akademien.

Lundqvists biografi är över en människa som brände ljuset i båda ändarna, men som genom sin energi och sitt engagemang blev en viktig del av det svenska kulturetablissemanget fram till andra världskriget.

- Carin Thärnström

SKUGGORNA I SPEGELN av Inger Edelfeldt

(Alfabeta, 2003, 237 s.)

Inger Edelfeldts ungdomsfantasyroman är en bok jag genast skulle sätta i händerna på en dotter...om jag hade någon. Den är charmig, rolig och spirituell. Samtidigt tar den tonårs-ångest, vampyrwannabes, rollspelstöntar, vänskapsgruff, syskonrivalitet, livsleda och den första kärleken på allra största allvar. Därtill är den fylld av skönt lillgamla reflektioner och nörd-referenser.

Huvudpersonen i boken är 17-åriga Arri, döpt till Arwen av sina Tolkienfrälsta föräldrar. Kallade Moderkakan och Vuxenbibliotekarien av Arri själv. Lillasyrran Isolde, som själv vill kallas nåt mer normalt än det hon är döpt till...som Sofie, är en "dokusåpaklon" som dejtar en Ricky Martin-kopia och är irriterande mycket mer sexuellt erfaren än Arri. Vilket exempelvis manifesteras med retsamheter som att sätta en jordgubbsdoftande kondom som mössa på en av Arris alver i cernitlera.
Arri är konstnärlig, fotar och dras till det ockulta och mystiska.

Hon har precis "gjort slut" med sin bästis efter ett missöde med en alv under medeltidsveckan på Gotland. Sura blickar över skolgården och spydig sms-växling på mobilen är allt som återstår av den vänskapen. Därtill verkar killen hon spanat in, Oscar, ha en fäbless för tjejer som ser ut som Golden Retrivers. Livet är tonårs-tungt och först när hon får en mystisk vision av en parallellvärld med odödliga på andra sidan IKEA-spegeln i flickrummet inser hon med skräckblandad förtjusning att det finns nåt mer att hoppas på.

Edelfeldt har ett skönt språk och låter Arri prata ömsom högtravande goth-pretto och ömsom tonårstruligt. Mest impad är jag över att det aldrig blir så där som det ofta blir när en vuxen författare skall tänka sig in i hur kidsen pratar. Det är klockrent hela tiden. Ingen tillrättalagd vuxenröst talar genom en tunn karaktär. Arri lever och andas. För det mesta...närkontakt med de odöda kan nämligen försätta en i de märkligaste tillstånd...

Arri är lillgammal, mitt emellan vuxen och barn, mitt emellan depp och eufori, mitt emellan verkligheten och fantasin...eller om det är en parallell och faktiskt existerande verklighet?

Nu skall jag läsa allt Inger Edelfelt har skrivit!

- Mia Gustavsson

STUNDER AV LYCKA av Rachel Cusk

(Lind & Co, 2005, 246 s.)

I Rachel Cusks novellsamling "Stunder av lycka" får vi möta fem olika människor och vad som upptar deras tankar. Lyckan och att vara lycklig är kanske inte vad de tänker på i första hand, även om det finns under ytan i deras funderingar över sig själva och sina relationer till omvärlden.

Det är separata noveller men människorna i berättelserna finns med som bipersoner i varandras historier. Det är tilltrasslade relationer, utan självklara slut eller ens några slut över huvudtaget. Det slutar med en punkt, men berättelsen tar inte slut även om texten gör det.

Mrs Daileys dotter Josephine har lämnat den i sin mors ögon perfekte mannen och blivit sambo men en inte fullt så passande man, när hon sedan väljer att skaffa barn med honom utan att vara gift så jublar inte Mrs Dailey.
När Josephine drabbas av förlossningsdepression får hon förståelse från sin far, men hennes mor anser att hon tramsar och dessutom tar upp alldeles för mycket tid. Mrs Dailey har en coctailbjudning som måste planeras.

Michelle är också gravid och lycklig över att bli mor, det som gör livet lite besvärligt för henne är att hon sitter i fängelse för mordbrand. Mordbrand riktad mot barnafaderns familj. Fast hon kommer inte riktigt ihåg vad som hänt och varför hon skulle vilja ta livet av hans rara små barn och sin väninna.

Martin är nybliven pappa och åker på skidsemester med sina vänner medan svärmor kommer och håller sin dotter och barnbarn sällskap. Martin borde vara överlycklig över faderskept, men i själva verket är han skräckslagen. Hur skall han kunna ta ansvar för en annan liten människa?

Rachel Cusk skriver oroande texter som kryper in under skinnet på en. Man slutar inte tänka, snarare sätter hennes texter lite extra snurr på funderingarna och hur livet skall kännas och levas. Eller hur det borde levas, om man själv får bestämma. Det är inga lättsmälta berättelser som sorglöst försvinner i fjärran, snarare ger de en lite besk eftersmak.

- Carin Thärnström

ISBÄRARNA av Anna Enquist

(Natur & Kultur, 2004, 279 s.)

Trots det svenskklingande namnet är författarinnan holländska. Det är också i en holländsk miljö boken utspelas, även om den lika gärna kunde ha utspelats i ett annat land, på en annan plats. Vi möter de medelålders paret Loes och Nico. Hon lärarinna i klassiska språk. Han överläkare på en psykiatrisk klinik.

De båda går i nåt slags vakuum, bredvid varann, men sällan rörande vid varandra, varken kroppsligt eller själslig. Bottenfrusna och livrädda för att känna efter. Han begraver sig i jobbet, attraheras av en ung kvinnlig mentalskötare och kommer på kant med sina kollegor när han kräver omorganisationer på kliniken.
Loes är lika fanatiskt uppslukad av sitt kall som lärare, pysslar maniskt med att få nåt i den karga trädgården att gro och anlitar därför en ung kille som trädgårdsmästare. En kille som blir Loes enda länk till den del av livet som hon och hennes man tillsammans tigit ihjäl.

I botten finns deras gemensamma sorg över dottern som försvunnit hemifrån. Bara givit sig av. Ett misslyckat projekt i deras annars så välordnade tillvaro. Men steg för steg så krackelerar allt.

En ganska lågmäld historia som är både fängslande och välskriven.
Man får aldrig riktigt grepp om huvudpersonerna, eller var de är på väg, men det i sig ger också bilden av den undertryckta desperation och vilsenhet som kan rymmas innanför en välputsad fasad.

- Mia Gustavsson

HUNDENS FÖRSTA ÅR - från valp till unghund av Charlotte Swanstein

(ICA Bokförlag, 2005, 96 s.)

I "Hundens första år" får vi följa pinschertiken Lexi från födelsen, genom valpstadiet och till unghund.
De första sidorna är skrivna av uppfödaren, sen tar ägaren och författarinnan över berättandet. Hundens första år är viktigt ur flera synpunkter, men framför allt för att valpen lär in sitt grundläggande beteende och sin roll i "flocken" då.

Boken tar upp olika saker så som: raser och rasskillnader, valpbekymmer, socialträning och miljöträning, omvårdnad och vanliga valpåkommor, energi och godissök.

Innehållet i boken finns också på CD-rom skiva, där kan man läsa mer om Lexi i dagboksform.

De söta valpbilder och de andra fina färgbilderna gör boken läsvärd.

Författaren Charlotte Swanstein har arbetat som hundpsykolog och hundinstruktör under många år och även skrivit flera hundböcker. Tidigare utgivna titlar är "Välj rätt hund" och "Aktivera din hund". Lexi är Charlottes femte hund.

- Sandra Häggström

Lotta Lotass är en hyllad och prisad författarinna som ständigt är kritikerfavorit. Men jag har aldrig riktigt haft möjlighet eller lust att läsa nånting av henne förut. Jag läste en gång en artikel skriven av henne som handlade om den förste mannen i rymden - den okände kosmonauten Ivan Ivanovich. Han var visserligen en docka gjord av trä, men först i rymden var han. En mycket intressant och fascinerande artikel. Så när jag såg att hon skrivit en slags fiktiv biografi över den ryske kosmonauten Juri Gagarin kunde jag knappt vänta innan jag fick boken i händerna.

Tyvärr blev läsupplevelsen inte alls vad jag tänkt. Trots att deras litterära stil inte alls är lik, påminner hon mig om Björn Ranelid. Jag fick precis samma känsla som när jag glatt kastade mig över hans "Mitt namn skall vara Stig Dagerman", för att bli så bombarderad med adjektivtyngda ordonanier redan på de första sidorna att jag sen aldrig mer lyckats förmå mig att öppna en Ranelid-bok.

Båda har en förmåga att vällustigt vältra sig i språkliga excesser. Även om Lotass har en betydligt mindre pompös stil och är mer sparsmakad med språket, så möter jag samma sorts snårskogstäta ordtirader bottnande i fria associationer. Sånt som jag finner tråkigt och i vägen för berättelsen.
Jaja, kom loss nån gång, vill jag otåligt skrika efter fem sidors läsning.

Eftersom det här är en typ av litteratur som står högt i kurs hos de som anses ha patent på vad god kultur är känns det som ett nederlag att erkänna att jag trots en god vilja faktiskt inte förmår ta till mig det författaren vill förmedla innan jag tappar intresset. Om det är min brist som läsare, en MTV-skada eller om det bara är en typ av litteratur som inte tilltalar mig låter jag vara osagt. Kanske krävs det att jag befinner mig i en karg rysk ödemark, utan annan förströelse och distraktion för att jag skall kunna hitta bokens puls...istället för flummigt ordvimmel utan botten. Tills vidare läggs boken åt sidan...

- Mia Gustavsson

Elias är en alldeles nyutexaminerad räddningsbåt och har fått sin placering i den lilla staden Lugnvik.
Där går allt sin gilla gång, men så upptäcker kranen Krana en kvarglömd låda med post, adresserad till alla i Lugnvik. Där finns ett brev som meddelar att de har fått en egen räddningsbåt sig tilldelad, Elias. Eftersom brevet legat bortglömt en vecka upptäcker Krana och de andra att Elias beräknas komma samma kväll och de blir mycket förstämda när de inser att de inte hinner arrangera någon välkomstfest.

En som inte blir lika begeistrad över den nya räddningsbåten är den tuffa trålaren Tråle och han bestämmer sig för att fixa till ett alldeles eget välkomnande, fast knappast något som värmer. Han spänner upp ett nät i ingången till fjorden och det är som gjort att en intet anande liten räddningsbåt skall fastna i det. Under tiden som detta pågår kommer Elias allt närmare Lugnvik och träffar på racerbåten Kruse Knallkul som utmanar honom på kappkörning in i hamnen.

Boken om Elias är en vackert tecknad berättelse med en söt liten historia om att bry sig om sina medmänniskor (även om det i detta fallet är båtar, kranar och båthus som blivit egna personligheter). Borde locka både stora och små båtmänniskor, och troligtvis en del av den övriga befolkningen också.

Läs mer på: www.eliasklubben.no

- Carin Thärnström

Bulldozer