Det senaste ur bokhögen

Under rubriken "Ur bokhögen" publicerar vi kortare recensioner och kommentarer om både nyutgivna och äldre böcker, färdiglästa och såna som för evigt är dömda att ligga halvlästa bredvid sängen.
Sträcklästa med nöje eller förvisade till glömska, eftersom man alltid somnar redan på sidan 22.

VAD JAG ÄLSKADE av Siri Hustvedt

(Norstedts förlag, 2004, 430 s.)

"Vad jag älskade" är en åldrad mans minnen om vänskap och kärlek, men också en beskrivning av en människas konstnärskap. En berättelse om hur liv och konst binds ihop, men där betraktaren får leta sig fram och samla ihop de antydningar som diskret anges.

Leo Hertzberg är professor i konsthistoria och som i mitten på 1970-talet fascineras av en tavla och uppsöker konstnären. Konstnären är Bill Wechsler och de två männen blir vänner och deras liv och familjer flätas samman i en berättelse som sträcker sig över tjugofem år.
Leo är betraktaren, den som iakttar, och som har sin ram och sällan rör sig utanför den men, som genom omvärlden tar del av både kärlek, svek och ondska.
Det är en bok som berörde mig starkt och som också gjorde mig förlorad för omvärlden. Leos minnen av Bill, sin familjs undergång när ende sonen dör och Bills sons väg mot undergång och hur det drabbar de närstående är en berättelse skriven med saklighet och med en stor känsla för berättandets konst.

Siri Hustvedt lär ta tid på sig när hon skriver sina romaner och det känns som om hon väljer sina ord med omsorg.

- Carin Thärnström

RETURN OF THE BUNNY SUICIDES av Andy Riley

(Plume books, 2005, 96 s.)

Den här söta lilla serieboken fick jag i present av en kompis som varit i USA och den sträcklästes under gapskratt redan samma kväll som den kommit i min ägo.
Det är uppföljaren till "The book of Bunny Suicides" som jag absolut måste införskaffa snarast.

Boken är hejdlöst rolig, om man har sjuk humor vill säga.
Det är ingen text, bara bilder. På levnadströtta kaniner som på de mest fantasifulla och komplicerade sätt försöker att ta livet av sig själva.
Vad sägs om att skjuta ärtrör på Alien-monstret, gömma sig bland bowlingkäglor, rusa ut i vattnet med en badring när man får syn på en haj, bära en skylt med "Sarah Conner" när Terminator kommer, lägga sig under pallen som cirkuselefanten just skall kliva upp på, beställa en 700 sidors Harry Potter-bok på nätet och sätta sig under brevinkastet för att vänta på att få det tunga bokpaketet i huvudet eller fästa en kniv på fronten på en radiostyrd bil och greppa fjärrkontrollen...?

De (själv)mordiska små kaninerna är makabra och just därför så fantastiskt roliga.

- Mia Gustavsson

DEMONS DON'T DREAM av Pierce Anthony

(Tor Books, 1996, 340 s.)

Pierce Anthony är kungen av fluff-fantasy. Det är gulligt, och sött och "Oh, så farligt". Fast aldrig på riktigt för hjälten är aldrig i riktig fara. "Demons don't dream" är ett perfekt exempel på detta.

Boken utspelar sig i Pierces egen värld Xanth, där godis växer på buskar, världen styrs av ordvitsar (riktigt dåliga sådana till på köpet, ett exempel finns på Pierce Anthonys webbsida: You are visitor number ### since OctOgre 1999) och människor är onda för att de beordrats att vara det.
Ändå är Xanth en megahit, en av de populära bokserierna från Fantasylexplosionen i början av 80-talet, med 29 skrivna verk och fler på gång.

I "Demons don't dream" följer man två dataspelande ungdomar som genom "fokusera om ögonen" hamnar i Xanth. Där ska de komma först till en skattkista och få en magisk förmåga i belöning. Samtidigt är spelet ett vad mellan jordens och Xanths demoner om vem som ska kontrollera magin.

Den som någonsin sett över axeln på en person som spelar ett dataspel vet att det enda som är tråkigare är att se gräset växa. Fast att läsa om hur en person spelar ett dataspel är ännu tråkigare. Pierce skriver i efterordet att han ville göra ett dataspel men saknade kunskaperna. Kanske borde han ha studerat C++ i stället för att skriva.

Men underligt nog är "Demons don't dream" en uthärdlig bok.
Det finns inga överraskningar, och inget att egentligen bry sig om, men att läsa boken påminner på något sätt om att äta chockladpudding: man kan sätta i sig stora mängder utan att egentligen få något ut av det och efteråt frågar man sig "varför gjorde jag egentligen det där?"

- Filip Wiltgren

(Bonnierpocket, 2004, 283 s.)

Att ge sig in i Joyce Carol Oates värld är ingen sinekur för läsaren.
Jag har inte läst speciellt många av hennes böcker, men de jag har läst har liksom "Jag ska ta dig dit" ett återkommande tema.
En ung kvinna, otydlig och osäker, som oftast ignoreras eller förnedras av sin omgivning, ibland båda delarna.
"Jag ska ta dig dit" är inget undantag, den unga flickan i berättelsen har tillsammans med sina betydligt äldre bröder vuxit upp hos sina farföräldrar på den amerikanska landsbygden. Modern dog i sviterna av graviditeten med den efterlängtade dottern och det resulterar i att bröderna, farföräldrarna och fadern betraktar den lilla flickan som skyldig till sin mors död.
Hon gör sitt bästa för att få uppskattning genom att vara snäll och begåvad. Hennes begåvning gör att hon får stipendium till college men det utanförskap som följt henne under hela uppväxttiden minskar inte under collegeåren, snarare förstärks de.

Det hela utspelar sig under slutet av 1960-talet och när hon sedan förälskar sig i en svart man förstärks om möjligt ännu mer de yttre omständigheterna, för en vit kvinna och en svart man var något sällsynt och upprörande på den tiden.
Oates böcker är välskrivna men att läsa dem känns ibland som att peta i ett öppet hudlöst sår.

- Carin Thärnström

BREVEN av Håkan Andersson

(Bonnierpocket, 2004, 601 s.)

Det tog tid för mig att ta mig in i denna digra berättelse av Håkan Andersson och hålla reda på och hålla isär de många olika berättarna i romanen.
När jag väl anpassat mig till rytmen och språket kunde jag inte slita mig från den.

Av en slump (vars faktorer diskuteras i boken av några av huvudpersonerna) så möter jag orter och berättelser som jag nyligen mött på annat håll genom läsning och genom diskussioner med andra människor.
Jag kan inte låta bli att få associationer till andra författare, i ett avsnitt så finns ett så märkligt välbekant grubbleri över Oxford som även finns i "Kamratfesten" av Dorothy Sayers och även om jag tror att den associationen är helt och hållet min egen är det ändå en slump eller kanske är det Oxford själv som frammanar de tankegångarna?
Jag får även associationer till "Den keltiska ringen" av Björn Larsson.

I "Breven" möter vi några forskare inom humaniora från 1930-talet och fram till nutid. En österrikare, några svenskar men även tyskar och italienare figurerar. Det handlar om upptäckten av några okända brev skrivna av Cicero, till hans bror. De ger inte bara hänvisningar till helt nya fakta om Lucretius, utan dessutom finns det anteckningar på dem som anger var tempelriddarna gömt sin förmodat stora skatt. Noteringarna om skatten lockar både nazister och diverse mystiska organisationer att leta efter breven och gör delar av boken till detektivroman.

Det är en passionerad roman om kärlek och förlust men skriven på ett lågmält sätt så att man känner den starka glöden utan att för den skull bränna sig. Men man vill hålla sig kvar där, i den starka eftervärmen.

- Carin Thärnström

Det här är en synnerligen utflippad bok som jag inte riktigt vet hur jag skall kategorisera.
Den är som en lärobok i engelska, eller rättare sagt svängelska, men ändå inte alls. Här får man med guidning av bland andra The little Sheep of Horrors (ett hungrigt litet får), Mary Jane - the bitch (en honhund) och Mista Cauliflower (läraren som råkar vara ett blomkålshuvud) lära sig både slang och fula ord på engelska. Samt en hel del annat förstås.
Dessutom är det ganska galet och det mesta är skrivet som det uttalas, typ "Aj dånt bilång her. Ajm fråm aotör spejs. Ajm älgen".
Jag funderar lite grann på om man inte blir mer förvirrad än upplyst om detta är den första introduktionen till det engelska språket. Å andra sidan så får man sällan i den vanliga engelskundervisningen lära sig femton synonym-ord för att spy eller skillnaden mellan brittiskengelska och amerikanskengelska vad beträffar könsord samt kiss- och bajsord.
Jag måste säga att jag blev väldigt upplyst i denna fråga och kan nu över tio ord för bakdel, som lär gå hem (eller kanske inte) hos både britter och amerikaner.

Målgruppen är låg- och mellanstadiebarn, men jag måste säga att jag tror att i vissa avseenden måste skämten och ordlekarna gå en 9-åring över huvudet.
Eller så är det bara jag som tolkar det efter hur oupplyst jag var i den åldern.
Hur som helst, det här är en galen bok för alla som gillar ordlekar och drift med skolböcker. Jag tror den skulle uppskattas mycket som komplement till vanliga engelskböcker i skolundervisning...men den är nog lite för politiskt inkorrekt för att hamna där.

- Mia Gustavsson

ASTRID LINDGREN av Helena Bross
OLOF PALME av Helena Bross

(Bonnier Carlsen, 2004, 64 s.)
(Bonnier Carlsen, 2004, 80 s.)

De här två minibiografierna är riktade till barn strax under tonåren, som förmodligen redan kommit i kontakt med både Astrid Lindgrens böcker och Olof Palmes namn.
Det är en riktigt bra idé att för de yngre generationerna ge ut biografier över viktiga svenska personer i den moderna historien.

Helena Bross lyckas med att hålla precis lagom nivå på böckerna. Det är inte för svårt eller för mycket detaljer, samtidigt som det inte känns särskilt tillrättalagt innehållsmässigt för en ung läsarpublik. Tvärtom innehåller böckerna all den information om bådas liv och gärning som man kan önska i en kortare sammanfattande lätt-biografi.
Hon väjer inte heller för att ta upp mer känsliga saker som att Astrid inte trivdes i rollen som tonårsflicka eller att hon födde en son utanför äktenskapet som hon lämnade bort under delar av hans uppväxt. Inte heller undviker hon att skriva om Palmehatet, att han var kontroversiell som politiker, till exempel i Vietnam-frågan, och att han ibland ansågs som för tävlingsinriktad och arrogant både av meningsmotståndare och andra.

Det handlar förstås mycket om bådas barndom och tonårstid. Vad som formade dem till de individer de blev som vuxna.
Astrids uppväxt med sagor och hyss hemma i Vimmerby, en fri tillvaro som ledde till att hon förmådde bejaka sin rika fantasi även som vuxen.
Olofs somrar hos mormor och morfar på deras herrgård i Lettland, uppväxten på Östermalm i ett överklasshem och hans resa i USA som student - allt som gjorde honom medveten om klass-samhället och som väckte hans politiska engagemang.

Det finns en hel del privata foton i böckerna, vilket gör dem extra roliga att läsa. Att se hur exempelvis Astrid såg ut i tonåren eller Olof som 4-åring med pannlugg och runda kinder är riktigt underhållande.

Jag kan tänka mig att böckerna också funkar utmärkt som lätt läsning för inflyttade och invandrade nysvenskar.

- Mia Gustavsson

APSEFISTON av Nikanor Teratologen

(Vertigo, 2002, 142 s.)

Nikanor Teratologens "Äldreomsorgen i övre Kågedalen" var en sån där läsupplevelse som verkligen skakade om mig.
Hur något så groteskt och smaklöst samtidigt kunde vara så burleskt och roligt var svårt att förstå. Men faktum kvarstår, "Äldreomsorgen" är en av de bästa svenska böcker som kom ut förra decenniet.
Sedan dess har det tydligen gått utför med Teratologens produktion och "Apsefiston" markerade en absolut bottenpunkt.

Jag har försökt läsa denna samling med "livsvisdomar" och självförnekelser sedan november 2002 och varje gång somnat på samma sida, 22.
Det går inte att komma vidare. Den är virrig, krånglig och jättejobbig att tugga sig igenom. Hellre satsa på att jaga rätt på de uppföljande böckerna om Kågedalen. "Apsefiston" är inte värd besväret.

- Harald Åberg

Bulldozer