Bob the gambler

Originaltitel: Bob Le Flambeur
Regissör: Jean-Pierre Melville
Land: Frankrike
Språk: Franskt tal, engelsk text
Längd: 1.40
År: 1955

Salong:
Capitol är ingen ny bekantskap, vare sig det gäller filmfestivalsammanhang eller det ordinarie bioutbudet.
Ligger på Skanstorget, en gnutta "off" i och för sig, men inte längre än att man snabbt kommer in i Haga och därefter fram till Järntorget.
Salongen var inte mer än trekvartsfull denna söndagmorgon och att få tag på favoritplatser var lätt.
Stolarna är som alltid bekväma och det finns utrymme för långbenta.

Förfilm:
"Jävla skit". En endast fem minuter lång film från Norrbotten.
Bilder på två okoncentrerade raggare i en volvo som accelerar växlar till bilder på en äldre dam med en liten lurvig hund, och man anar en katastrof.
Innan något hinner hända växlar scenen över till en äldre man som köpt en mycket lättburen widescreen-tv (av döma hur han hanterar kartongen).
De tre händelserna binds ihop och filmen får gapskratt från publiken när slutklämmen kommer.

Om filmen:
"Bob the Gambler" har nyligen fått sig en amerikansk remake i filmen "The Good Thief" av regissören Neil Jordan. Handlingen har flyttat från Montmartre till Rivieran och Bob gestaltas där av Nick Nolte, och har moderniserats till tjuv och heroinist.
Remaken visas också på festivalen och har fått svensk distribution (vilket betyder att vi kan förvänta oss att se den på vanliga biodukar i bästa fall).
Melvilles version är den första i en serie hårdkokta/noir-filmer som han regisserade under 1950-talet.

Handlingen:
Bob (Roger Duchesne) bor och "arbetar" i Montmartre.
Han är en bankrånare som avtjänat sitt straff och nu ägnar sig åt att spela, ibland med tur och ibland med mindre tur.
Han är den gode skurken som skaffar sig ovänner hos hallickarna eftersom han ogillar deras hantering.
Bob träffar Anne (Isabelle Corey), en ung föräldralös flicka på väg in i prostitution, och försöker hjälpa henne till rätta.
Hans bäste väns son blir förälskad i henne, men för Anne existerar bara Bob och i väntan på honom roar hon sig med Paolo (Daniel Cauchy), hallickar och som "värdinna" på en dansrestaurang.
Av en slump får en av Bobs vänner höra talas om att casinot i Deauville kommer att förvara en stor summa pengar i sitt kassaskåp vid ett specifikt tillfälle, 800 miljoner franc (det låter som en enorm summa pengar även i våra dagar men innan euron hade fransmännen gjort om sin valuta vid ett tidigare tillfälle och om jag inte minns fel minskat antalet nollor så summan är inte så groteskt stor som man först tror).
Eftersom Bob spelat sig praktiskt taget pank kan han inte motstå att göra den "sista stora stöten" och samlar ihop ett gäng busar för att öva inför den stora kuppen.

Med i handlingen finns också den gode snuten (vars liv Bob en gång har räddat), en hämndlysten hallick, en argsint och girig hustru till en croupier och en kärlekskrank Paolo som gör allt för att behålla Anne. Till exempel genom att berätta hur han ska överösa henne med pengar, bilar och smycken och hur han ska få råd med allt detta.

En berättarröst introducerar Bob och Montmartre och lotsar oss vidare där det behövs en extra knuff framåt.
Replikerna är grovhuggna, männen har kostym och för sig med en hårdför elegans. Bilarna är svarta vidunder och alla i filmen röker som borstbindare och livet levs i och bland barerna.
Kort- och tärningsspel bakom låsta dörrar, pastis vid bardisken och man "sjunger inte" för damerna!
En underbar film i genren film noir och trots inspiration från amerikanska gangsterfilmer är detta en mycket fransk film och i mitt tycke högst njutbar.

Innehållsförteckning:
Män i snygga kostymer
Skurkheder
Snutheder
"Ocean’s eleven"-sniffande
Pastis
Speldjävulen i dejt med Fru Fortuna

Carin Thärnström : 03-01-26