|
Blind Spot. Hitler's secretary
 Originaltitel:
Im toten winkel. Hitlers sekretärin.
Regissör: André Heller
Land: Österrike
Språk: Tyskt tal, engelsk text
Längd: 1.30
År: 2002
Salong:
Ännu en film på Chalmers. Se tidigare recensioner för
utlåtande om denna filmvisningslokal.
Förfilm:
Ingen förfilm
Om filmen:
Ingår i filmfestivalens avdelning "German Stories".
Denna dokumentär om Traudl Junge, en av Hitlers sekreterare,
hade världspremiär på Berlins filmfestival i september
2002. Junge, som i princip inte ställt upp på några
som helst intervjuer under 60 år, gick till sist med på
att intervjuas av de judiska dokumentärfilmarna Andr Heller
och Othmar Schmiderer. Bara timmar efter filmens premiär
avled Junge i cancer, 81 år gammal.
Handling:
Filmen är enkel till sin form.
En åldrad, kedjerökande, vithårig tysk kvinna sitter
rätt upp och ner inför kameran och berättar anekdoter
om en man som hon arbetade för på 40-talet. En artig,
belevad och faderlig man som hon hyste stor beundran och respekt
för som arbetsgivare. Hon var tjugo år gammal när
hon anställdes som sekreterare hos Adolf Hitler. Året
var 1942.
Tre år senare var hon en av de personer som befann sig i bunkern
när han begick självmord och hon var också den som
han strax innan dikterat sitt testamente för.
Hon berättar om de dramatiska sista dygnen innan Berlins fall
och om stämningen inne i bunkern. Hur cyanid-kapslar delades
ut till alla som ville ha och hur det vanligaste konversationsämnet
var hur man mest smärtfritt kunde ta livet av sig.
Hon var också i Berghof dagen när en grupp officerare
försökte mörda Hitler med en bomb.
De brännande frågorna, som alltid i dessa sammanhang,
är förstås:
Vad visste Traudl Junge om Förintelsen? Känner hon någon
personlig skuld för det som hände under nazisternas styre?
Även om dokumentärfilmaren velat lägga tonvikten
här känner jag att det är relativt ointressant. Det
som Junge bidrar med är egentligen det motsatta.
Inte bilden av den onde Hitler, den som vi med facit i handen alltid
kan se framför oss, utan bilden av den vardaglige Hitler.
Traudl Junge, som aldrig själv var medlem i nazistpartiet och
som enligt egen utsago inte visste nåt om koncentrationslägren
och judetutrotningen förrän efter kriget, har ägnat
en stor del av sitt liv åt att grubbla över hur hon kunde
undgå att se att hennes chef var ett av världshistoriens
största monster.
Trots att hon uppenbarligen plågats av sin brist på
insikt, sin naivitet, sin politiska okunskap och sin ungdomliga
beundran för Tysklands mäktigaste man, är det i hennes
berättelse man hittar svaret.
Hitler var i sammanhanget ingen galning, han var där en man
med stora visioner och alltför många villiga lakejer
i sina led. Hon var bara en av miljoner som duperades av detta.
Många långt mer erfarna och medvetna än hon köpte
hans skräckpropaganda och hans lansering av sig själv
som västvärldens enda hopp. Hon var inte ens särskilt
intresserad av dessa framtidsvisioner, utan tyckte mest att det
var spännande att jobba för en så mäktig man.
Junge beskriver en man som stolt berättar om sin hund Blondies
färdigheter, har matsmältningsproblem, äter middag
med sina sekreterare istället för sina officerare, inte
accepterar att någon ifrågsätter honom, aldrig
nånsin nämner ordet jude och får lådvis med
kärleksbrev från tyska kvinnor.
Det är djupt tragiskt att se denna kvinnas berättelse
om hur hon efter kriget vaknar upp som ur en mardröm och inser
att hon levt i en lögn och att allt hon trott på är
förbi. Junge verkar inte förrän mot slutet av sitt
liv ha accepterat att hennes enda brott egentligen var att vara
ung, lättimponerad och tacka ja till fel jobb.
Jag tycker att den här filmen ställer en av de viktigaste
frågorna när det gäller nazismen och samtidigt ger
ett av de viktigaste svaren.
- Hur kunde det ske?
- För att vanliga människor inte såg, inte ville
se, inte kunde se.
Precis som vi idag inte ser, inte vill se, inte kan se alla små
och stora förbrytelser mot människor runt omkring oss.
Innehållsförteckning:
En blind fläck
Mia
Gustavsson : 03-01-30
|
