Farfar var rasbiolog

Eva F Dahlgren skulle skriva en essätext på tio sidor för en utbildning i litterär gestalning och hade tänkt sig att skriva om pigga förtidspensionärer som blir anmälda av sin omgivning för de verkar för pigga…
Det blev ingen sådan text för istället började hon fundera över sin familj och framför allt mindes hon sin farfar, patriarken, som knackade henne i huvudet med sitt beniga finger när hon hälsade på hos honom.

Farfar var vetenskapsman och botaniker och när hon ringde sin far för att höra om han hade något om och av farfar så svarade han att det nog var mest om "fjärilar och blommor" men skickade en låda med diverse papper till sin dotter.

När Eva F Dahlgren började gå igenom texterna så hittade hon en artikel från Uppsala Nya Tidning, 1948, där farfadern prisades i sitt arbete vid Rasbiologiska Institutionen i Uppsala.
Det blev lite av en chock för henne att upptäcka vad farfadern sysslat med i sin yrkeskarriär och samtidigt kändes det så skamligt att hon trodde att hon aldrig skulle kunna publicera det.

Dahlgren fortsatte dock att skriva för sin egen skull och publicerade till slut en essä i Moderna Tider om sin farfar, med släkten informerad.
Det resulterade i att släkten faktiskt inte hade något emot att hon gick vidare i sitt skrivande. Hennes faster hade inget emot att bli intervjuad och hade dessutom en brevsamling mellan sin far och mor som låg oläst.
Dahlgren fick ett stipendium för att kunna följa arbetet på Institutionen för medicinsk genetik i Uppsala, som fram till 1958 hette just Rasbiologiska Institutionen.
Hon kände ett behov av att placera in sin farfar i ett sammanhang och försöka få ett grepp om hans samtid och bedrev även forskning på universitetsbiblioteket i Uppsala som har både dokument och fotografier från Rasbiologiska Institutionen bevarade.

Samtidigt som hon beskriver den övermänniskoattityd som farfadern delade med så många andra människor, inte bara otäcka tyska nazister utan bland annat en enig svensk regering som klubbade igenom en lag om tvångssterilisering av mindervärdiga individer, så säger Eva F Dahlgren att det är en berättelse om kärlek. Genom hela boken så finns farfaderns två kvinnor närvarande, hans hustru (inte speciellt lämplig i rasbiologisk synpunkt med sitt mörka hår och sina 147 centimeter över jorden) och den ungdomskärlek han aldrig kan glömma.

Att läsa sin farfars och farmors brevväxling underlättades av att hon var just deras barnbarn. Eva F Dahlgren konstaterar att det nog inte är meningen att barnen ska läsa om sina föräldrars relation utan det nog är lämpligt med en generations avstånd.

Eva F Dahlgren tar inte bara upp det förflutna utan också nutid och framtid. Under sin tid på institutionen i Uppsala så lär hon sig om den genteknik som finns nu, där snart inte bara eventuella sjukdomar utan också egenskaper kan avläsas. Hon beskriver barnafödandet som "den postmoderna människans största shoppingupplevelse" ju längre genetiken kommer i sin forskning och ju vanligare det blir att skräddarsy sina avkommor.
Då kan man också fråga sig hur långt ifrån rasbiologin vi egentligen är i dag!

En bok att läsa och fundera över:
"Farfar var rasbiolog" av Eva F Dahlgren, 2002

Carin Thärnström : 02-09-19