5 filmer: Usla svenska thrillers

Det har ju hänt mer än en gång att man blivit gråtfärdig och beklämd över vilken skit det svenska filmstödet går till.
Även om man låter sig luras av en till synes spännande och läskig historia på ett videofodral skall man aldrig, aldrig gå på det och hyra en svensk thriller…
Min fasta övertygelse är att svenska filmskapare är helt oförmögna att göra några andra thrillers än polisfilmer baserade på Sjöwall-Wahlöös böcker.

Jag har samlat mina fem hatfilmer i thriller-träsket.
Egentligen är "Det okända" att betrakta som en Oscarskandidat i sällskapet eftersom den ändå på sina ställen har både fotomässiga och manusmässiga antydningar till potential.

DET OKÄNDA (2000)
Har kallats "en svensk Blairwitch Project" och eftersom redan den filmen var grovt överskattad så är det ju ett omdöme som inte säger så mycket.

Handling:
Fem biologer åker ut i den norrländska ödemarken för att undersöka hur växter och djur påverkats av en mystisk skogsbrand. Interna konflikter, ett märkligt fynd av klägg och ett obehagligt insjuknande leder till slitningar och oro i lägret. Mycket alienslem, skakig kamera, brända trädgrenar, avgrundsvrål mitt i natten och flackande ficklampor i skogen skall skrämma skiten ur oss.

Filmens problem är:
Trots att den skall vara otäck når den sällan särskilt långt på skrämselskalan och dessutom är den på sina ställen tyngd av en rutten dialog och påfrestande töntiga och ologiska vändingar. Liksom i alla riktigt dåliga B-filmsskräckisar går alla otäckheter ut på att rollfigurerna gör stendumma och ologiska val av typen "skall vi ta och gå åt olika håll ensamma ute i skogen där det finns nåt hemskt, skrämmande och dödligt farligt".
Merparten av läskigheten ligger, som vanligt när det gäller svensk "spännande" film, i styltig replikföring och pinsamma manusmissar.
Med tanke på att den är extrem lågbudget, svensk och att manusförfattarna förut skrivit manus till TV-serien "Svensson, Svensson" kanske man ändå skall vara ganska så positivt överraskad. Den kunde ju ha varit långt mycket sämre faktiskt...typ som någon av nedanstånde filmer.
Det här är den bästa av de sämsta svenska thrillers jag sett.

SJÖN (1999)
Regina Lund är ju ett slags omvänt kvalitetsmärke. Allt hon rör vid kan man räkna med är mer eller mindre kackigt.
Reginas problem är väl egentligen att hon poserar och skådespelar hela tiden så att rollen "Regina Lund" hela tiden står i vägen för alla andra rolltolkningar.Det blir bara 110% Regina hela tiden vilket är minst sagt för mycket.
I den här rullen är hennes främsta prestation att hon lyckas snacka en sån otroligt krystad och överdriven stockholmska att man häpnar.
I övrigt är hon lika kass som vanligt.

Handling:
Lilla Lisa kommer hem till bondlandet från London ett år efter att "farsan" (ja, inte bara dottern kallar honom det, utan alla i hela bygden, vilket ger ännu en pinsam dimension till denna lama inavels-pastisch) spårlöst försvunnit.
Eftersom alla anser att han är ett svin sörjer ingen direkt.
Lisa och hennes torre fästman kommer lite på kant med lantisarna på bygden och lite på kant med varann eftersom Lisa envisas med att anse att "farsan" blivit mördad. Orsaken till det är att sjön bubblar lite spöklikt ibland, det spelas plinkeplånkpiano på ett enerverande vis och att hon hittat en bit av en tidning i frysen.

Filmens problem är:
Det här är nåt slags misslyckat hopkok av alla lantisfördomar från "Ängalgård" och "Jägarna" mixat med en sämre sorts spökhistoria komplett med övetydliga och symboltyngda händelser. "Bubbel-bubbel" säger sjön och det är förresten en av de mest trovärdiga repliker som "uttalas" i filmen.
Man har inte lagt ned någon som helst möda på att skapa en överraskande eller klurig handling, utan det mesta är givet från ruta ett. Trist och kackigt alltså!
Regina Lunds medverkan sänker filmen slutligen ända ner till botten på den enerverande sjö som är hennes enda egentliga motspelare i filmen.

TRYGGARE KAN INGEN VARA…(1993)
Det här är egentligen lite orättvist, eftersom jag hyrde den enkom för att kunna såga den här.
Jag behövde bara kasta en bick på det taffliga omslaget och reklamen "en svensk Cape Fear" för att veta att detta var en klockren kalkon.
Dessutom är den manliga motsvarigheten till Regina Lund, Fredrik Dolk med i den här filmen. Han har alltså varit med i två av de sämsta svenska filmerna jag sett. Det här är den ena. Den andra kommer längre ner.

Handling:
Författaren Peter blir vittne till ett våldtäktsförsök och skurken blir inburad tack vare hans vittnesmål. Tre år senare, när han skördat framgångarna av den deckare han skrivit baserad på händelsen, dyker mannen upp i hans liv för att hämnas....Inte genom att komma och slå honom i huvudet med nåt hårt, som man kunde förvänta sig. Utan genom att åka efter Peter, hans fru och deras bebis till en stuga i Norrland och smyga omkring där, trycka ansiktet mot fönsterrutorna och le sinnessjukt.

Filmens problem är:
Skådespeleriet är så undermåligt att det till och med överträffar det ruttna manuset. Det finns så många ologiska vändingar i huvudpersonernas beteendemönster att man nästan tror att det är en komedi.
Replikväxlingen är styltigare än på ett kafferep med dementa.
Därtill förekommer en radda skådespelare som tydligen lider av svår ångest över att behöva spela i en sån rutten film eftersom de hela tiden ser plågat förvirrade ut.
Dessutom är ljussättningen av det härliga svenska snittet, gråblekt och dassigt. Det ser ut som en hemmavideo ungefär. Ovanpå detta har man smällt på en filmmusik som i sig är dubbelt så skrämmande som handlingen.
Påvräkt plinkeplånk med strupsång tar effektivt död på alla dramatik. Och glöm för all del inte de konstnärliga sakerna….som när en kaffekanna tappas i golvet i slowmotion….
Det finns ju inte en enda trovärdig rollfigur i den här filmen, t ex finns det ingen ände på hur tokslug och ändå stendum onding-snubben är…
Hans sinnessjuka psyko-parodiroll är ändå ett mästerverk i subtilitet och logik i jämförelse med författar-Peters lama och träiga uppenbarelse "Oj då älskling har du blivit våldtagen av en psykopat, vill du ha frukost på sängen?"
Se aldrig, aldrig den här filmen...främst av omsorg om de personer i filmen som ändå vill titulera sig skådespelare. Syna inte deras bluff...

SLEEPWALKER (2000)
Tuva Novotny är inte alls en lika kass skådis som vissa av de filmer hon varit med i, men hennes kvalitetsradar har helt tydligt nån slags brist eftersom hon varit med i denna film. Hennes insats som inkaluve-klädd tonårsbrud som säger "fuck you" och tuggar tuggummi kommer undan med att vara shablonartad och icke-trovärdig, men den här filmen har så mycket större problem att man glömmer det. Tur för Tuva!
På pappret ser det här ändå ut som en hyfsat spännande story och jag hyste en kort stund förhoppningen om att det faktiskt skulle visa sig vara ett lysande undantag från min "svenska thrillers suger"-regel. Men icke...

Handling:
Familjefadern Ulrik vaknar upp en morgon med sängen full av blod och hela familjen spårlöst försvunnen. Han inser att han börjat gå i sömnen under nätterna, men har inget minne av nånting han gjort under denna tid. Han fruktar att han kanske har tagit livet av dem och riggar en videokamera för att se vad som händer med honom nattetid. Oroande saker fastnar på filmen...
Det låter spännande, men den här rätt hyfsade idén slarvas bort så brutalt att man nästan vill gråta.

Filmens problem är:
30 sekunders krystad twist i slutet kan knappast motivera att man slösar en och en halv timme på att se denna film.
Övriga delar av filmen är ett skolexempel på det sämsta inom svensk film: dåliga skådisar framför krystade repliker i en ologisk story med manusluckor större än Gran Canyon. Ljus och ljud verkar passa bättre i familjen Karlssons semestervideo än i en filmproduktion. Här har man dessutom rört till allt för att göra det mer spännande, och eftersom man inte lyckas hålla en röd tråd ens i en rak historia blir det en ren katastrof. Man stör sig så mycket på allt kackigt att man omöjligt kan engagera sig i vad som skall hända.
Man vill bara att det skall ta slut och när eftertexterna rullar sitter man stumma och stirrar på varandra i vanmakt.

LITHIVM (1998)
Den här filmen var så fruktansvärt dålig att det var ren självbehärskning som fick att se den till slut. Jag kunde faktiskt inte tro mina ögon att en så kackig film tagit sig så långt som till att bli utgiven så jag var tvungen att kolla om det verkligen inte skulle ske nåt förmildrande i slutet. Fredrik Dolk är med i filmen och den kvinnliga huvudpersonen är misstänkt lik Tuva Novotny vilket borde få alla varningslampor att blinka. Jag antar att Regina Lund var uppbokad den förmiddag de spelade in den här filmen med pappas videokamera (regissören David Flamholcs pappa är förvisso också regissör)
Den här filmen kan faktiskt vara en av de allra sämsta som någonsin gjorts i Sverige...

Handling:
En slipsstrypande styckmördare som jobbar på arbetsförmedlingen får kontakt med en rollerbladeåkande dumjobbig journalistpraktikant på en tidning där även de mest elementära saker är lika realistiska som om de utspelas i smurfarnas by (ja, men visst kan en praktikant åka till tryckeriet på natten och lämna en artikel på papper så kommer den in i tidningen nästa dag….visst, visst).
Johan Widerberg spelar huvudpersonens psykopatpojkvän som kör taxi när han inte agerar som en schizofren Energizer-bunny och springer ut och in i hennes liv och skriker osammanhängande.

Filmens problem är:
Om det nåstans fanns en spännade story i denna stinkade dypöl av misslyckade beståndsdelar så är den så djupt begravd att den inte går att urskilja. Skådisarna lyckas inte haspla ur sig en enda replik (!) på ett trovärdigt vis.
Handlingen vacklar mellan obegåvad och ologisk.
Karaktärerna vacklar mellan orealistiska och karikatyrer.
Filmen svajar och svänger och yrar som en nedsupen alkis.
Man fattar inget och det man fattar är banalt, obegåvat och trist...
Fotot är grynigt pissigt, fejk-MTV-klippningen störande och skådisarna så lama att man nästan vill spöa upp dem.
Dessutom är filmen enerverande lång.
Man hoppas så innerligt att det skall komma en figur med maskingevär och meja ner alla i filmen eftersom det skulle vara det enda antiklimaktiska slut som ändå givit nåt slags tillfredsställelse.
Det är svårt att förmedla hur usel den här filmen är, den måste ses…eller helst inte. Tro mig bara på mitt ord och bespara dig själv en plågsam upplevelse.

Enligt ryktet lämnade Flamholc Sverige efter denna film, förkrossad över den massiva kritiken mot hans alster. Egentligen borde Flamholc vara glad, hur han än försöker så kommer han aldrig att lyckas prestera nåt så kackigt igen, the only way is up...(till hans försvar skall också tilläggas att hans tidigare film "Nattbuss 807" var något bättre)

Har du egna hatfilmer som du vill tipsa oss om, eller tycker du att vår reporter har helt fel i sitt hårda omdöme om ovanstående filmer?
Maila Bulldozer!

Mia Gustavsson : 02-06-02