5 serier: Nödvändiga vuxenserier

Det finns tre sätt att förhålla sig till serietidningar.
Man kan tycka att det är barnsligt larv, man kan göra lumpen och tycka att Knasen, 91:an och Pyton är höjden av litterär stimulans, eller så kan man läsa serier på riktigt.
För den som tröttnat på att Mandel och Axelsson aldrig rycker ut och deras ständiga gnabbande med fanjunkare och furirer men ändå inte gett upp hoppet om serier som fenomen vill jag presentera en liten lista med serier som man bör ha läst innan men dömer ut hela kulturen som tramsig barnunderhållning.

WATCHMEN, av Allan Moore och Dave Gibbons:
I ett alternativt USA, där maskerade brottsbekämpare en gång funnits och stridit mot superskurkar (nu är de alla pensionerade och förbjudna att utöva sitt kall enligt lag) går en galning omkring och mördar ex-hjältar.
Han börjar med den hyllade regeringsagenten The Comedian och går därifrån till att rensa amerika på hjältar.
Detta är i alla fall vad Rorschach tror.
Rorschach, som aldrig gick i pension med de andra hjältarna. Rorschach som fortfarande finns där ute och lämnar små meddelanden till etablissemanget i form av döda eller svårt misshandlade våldtäktsmän.
Rorschach som av en polis beskrivs som galnare än en orm med armsvett.
Vi får följa med på nåder i Rorschachs värld när han utreder hotet mot hjältarna och i hans ögon den amerikanska livsstilen.
Under resans gång uppdagas en komplott av häpnansväckande dimensioner.

Allan Moores manus är enormt, späckat med detaljer och symbolik.
Till detta kommer Dave Gibbons extremt rena och stilfulla teckningar, varje kapitel avslutas dessutom med ett utdrag ur en bok eller ett par artiklar ut någon tidning som har avhandlats i serien, allt för att skapa en så trovärdig värld som möjligt.
När jag läste "Watchmen" för första gången var det något helt nytt för mig.
En serieroman, på svenska gavs den ut i sex serietidningar och sedemera i inbundet format. När serien är klar är den klar.
Inget trams med nya äventyr, inget bekymmer med hur man utvecklar karaktärerna förbi en viss punkt.
"Watchmen" var en komplett och avskild enhet.

Karaktärerna var också helt nya, borta var de självklart heroiska dragen hos en hjälte som Stålmannen eller Läderlappens klädsamma "angst".
Rorschach var galen, tvärgalen, ingen sån där halvmysig psykopat som man tar hem och visar för föräldrarna eftersom han har ett hjärta av guld utan en högerreaktionär våldsverkare och paranoiker.
Night Owl, Daniel Dreiberg, var en sorgligt lönnfet föredetting.
En hjälte som utåt gladde sig över lagförslaget som pensionerade honom, men som innerst inne längtade tillbaka och spenderade långa nätter sittande bland högteknologisk utrustning i sin källare.
Silk Spectre, Sally Jupiter, reducerad till hålldam åt USA:s hemliga vapen. Övermänniskan Dr Manhattan, en supervarelse som allt mer fjärmade sig mänskligheten.

Det geniala i "Watchmen" är karaktärerna och deras relationer.
Ramverket är också avgörande, de små människorna vars liv skymtar förbi i bakgrunden av rutorna eller den serietidning som då och då klipps in i handlingen.
Övergångarna mellan bilder är en annan punkt där "Watchmen är stark", man känner igen Allan Moores handlag då vissa av bildkompositionerna är så underbara i sina övergångar.
Att geniet Gibbons tecknar gör ju inte saken sämre.
"Watchmen" är helt klart den slutgiltiga hjälteromanen i serieform.

Tips: Om du gillar "Watchmen", testa några av Moores andra verk, "V for Vendetta"(hans första serieroman om ett faciststyrt framtida England), "Killing Joke" (den ultimata Batman/Jokern berättelsen) eller "From Hell" (bioaktuellt om Jack the Ripper).

SANDMAN I-X, av Neil Gaiman m fl:
Om du har missat vem Sandman är så har du nog levt under serivärldens motsvarighet till en mossig sten de närmaste tio-femton åren. Alla man träffar på har läst den eller åtminstonde hört talas om den tycks det, eller så har jag bara en så löjligt snäv umgängeskrets.
Det handlar om Sandman, eller Dröm, den vi i dagligt tal skulle kalla John Blund (även om en liten kille i grön kostym, toppluva och Lennart Svans hand upp under rocken inte ger samma gotiska associationer som Sandmannen).
Dröm, Död, Delerium, Åtrå, Förtvivlan och Öde är sex syskon, alla representerande var sin grundläggande kvalitet hos livet.
Ja, de var sju från början men en av dem lade ner verksamheten och tyckte att livet klarade bra av att sköta hans funktion på egen hand.
Dröm är en rätt så självgod kille, han tycker om: svarta kläder, kvinnor som beundrar honom, svårmod och att vara smartare än alla runt omkring honom. Han är också en väldigt sympatisk och mänsklig person trots att han är nästan lika gammal som universum självt.

Neil Gaiman skapade en ny sorts seriefigur med Sandman.
Det är ofta serierna inte handlar direkt om Dröm eller hans syskon utan bara har dem med som en sorts katalysatorer, istället handlar serien om människor som försöker leva sina liv, trots att världen runt omkring dem är helt vansinnig.
De flesta karaktärer i serien vävs in i den övergripande berättelsen och tycks ha väldigt svårt att lämna den när de väl hamnat där.

Vi får möta den egyptiska kattgudinnan Bast, den fallne ängeln Lucifer, en man som aldrig dör, Orfeus, en samisk nåjd, en babylonsk gudinna som jobbar på stripshow och flera andra mycket märkliga karaktärer.
Neil Gaiman har en oerhört säregen fantasi och den fantastiska förmågan att omsätta den till ord, något som gör Sandman till en helt klart nödvändig serie.

Tips: Tycker du att det är tråkigt att Sandman tar slut kan du läsa fortsättningsserien "The Dreaming" (andra manusförfattare skriver berättelser som bygger på Gaimans värld), spinoffen "Lucifer" (Djävulen har pensionerat sig men kan inte frigöra sig från himlens makt) eller Gaimans underhållande "Books of Magic" (Som hade glasögonprydda skolpojkar med mörka öden och magiska krafter långt innan Harry Potter var ens en skiss i marginalen på J K Rowlings anteckningsbok). Dessutom kan Gaimans författarskap vara väl värt en titt, läs till exempel utmärkta "Neverwhere".

MAUS I & II, av Art Spiegelman:
Den som tror att serier inte kan förmedla tunga budskap ombedes läsa Art Spiegelman, tänka om och höra av sig igen. "Maus" är Vladek Spiegelmans livshistoria, berättelsen om hur en ung man från Czestochowa, nära polsk-tyska gränsen blir förälskad, bygger sig ett framgångsrikt företag och förlorar allt i nazisternas pogromer.
Det är också berättelsen om hur Art Spiegelman försöker förstå sin far, som framstår mer och mer som en rasistisk karikatyr av en gammal gniden jude.
"Jag brukade tänka att det var kriget som gjorde honom sådan," säger Art Till Mala, sin styvmor.
"Bah," svarar Mala, "Jag genomlevde lägren. Alla våra vänner genomlevde lägren. Ingen är som honom."

Bägge delarna av "Maus" belönades med Pulitzerpriset, vilket vad jag vet gör dem till rätt så unika serier. Trots att bildspråket är så typiskt serielikt, med judarna tecknade som möss och nazisterna som katter, har berättelsen en brutal tyngd som är omöjlig att skaka av sig.
Bilderna av hur livet gestaltade sig i det ockuperade Polen är skrämmande och den gränslösa korruptionen som fans i systemet, godtycket i vem som får leva och vem som dör, är helt klart ofattbar.

"Maus" är en sån berättelse som jag tar fram gång efter annan, bara för att den är så välskriven och med risk för att säga en klyscha viktig att inte glömma.
Vladek Spiegelman är i sig en lysande protagonist, han är inte särskilt sympatisk om än inte nedrig eller illvillig. Men han är en kämpe, fast besluten att överleva vad världen än ställer honom inför.
"Att dö, älskling, det är lätt. Men man måste kämpa för att överleva. Till det sista ögonblicket måste vi kämpa tillsammans, jag behöver dig," säger han i en känslosam sen till sin fru Anja, Arts mor.
Det porträtt Art Spiegleman målar upp av sin far är sannerligen inte skönmålat, något som skänker extra trovärdighet till historien.

Tips: Läs den här, det är värt besväret.

PREACHER I-X, av Garth Ennis och Steve Dillon:
Jessie Custer - en präst som tappat tron, Cassidy - en irländsk suput/vampyr och Tulip O'Hare - en kvinnlig yrkesmörderska ger sig ut på den ultimata road-trippen, att hitta Gud och ställa honom till svars för röran här nere.
Mot sig har de, Mördarnas Helgon, Vampyrkulter, Ku Klux Klan, Jessies degenererade sydstatsfamilj och Gralen, en världsomspännande pseudokristen komplott som vakat över Jesus avkomma sedan dagen karln spikades upp på korset.
Med sig har de bland annat John Wayne och Genesis - inte bandet utan avkomman av en ängel och en demon som på något sätt förenat sig med Jessie.
Om de här premisserna låter skruvade så har du bara sett början.

"Preacher" är i sina tio album en av de mest våldsamma, svordomsspäckade och trippade serier jag någonsin läst. Det är också bland det mest tänkvärda och religionskritiska jag läst.
Garth Ennis, tidigare känd för sitt utmärkta arbete på Jamie Delanos serie "Hellblazer", har knåpat ihop ett lysande manus och Steve Dillon tecknar helt fantastiskt. Det är kanske inte jättesnyggt alla gånger, men bildspråket passar så underbart till Ennis manus att förhållandet dem emellan påminner mig om Moore och Gibbons arbete på "Watchmen".
Visst, vissa av de tio serieböckerna sviktar, historien håller inte för en del av de mer bisarra sidointrigerna, men helhetsintrycket är inte desto mindre väldigt tilltalande.

Tips: Om du gillar demoner, djävlar och riktigt cyniska antihjältar läs "Hellblazer" också. John Constantine är en av de tuffaste killarna i branchen. (Hoppas Nicholas Cage inte fördärvar honom helt i den kommande filmen)

USAGI YOJIMBO, av Stan Sakai:
För den som till äventyrs tror att serier måste innebära gulligheter och fabeldjur har jag sparat en godbit till sist.
Stan Sakai, som färglägger Sergio Aragones "Groo Svärdbäraren", har tagit vara på sina japanska rötter och berättar historien om Miyamoto Usagi (usagi betyder kanin), en herrelös samuraj som drar fabeljapan runt och slåss med tigrar, rävar, ormar och diverse troll.
Allt med sina långa kaninöron uppknutna i en rent ut sagt bedårande samurajhårknut.

Det är en stundtals väldigt blodig historia och handlingen har efterhand blivit mer och mer avancerad. Jag är inte helt uppdaterad på utvecklingen och vet därför inte huruvida Usagi lyckats hämnas sin herres död ännu eller om han fortfarande drar runt med sina svärd i högsta hugg.
Hur som helst, det här är "Lone Wolf and Cub" fast med djur.
Fullt samurajös från början till slut, och helt klart väl värt ett bättre öde i Sverige än det som tidningen "Usagi Yojimbo" fick här hemma, nedlagd efter bara elva nummer av högkvalitativa fabelserier eftersom det var för vuxet för barn och svenska vuxna bara inte har vett nog att läsa serier.
Det är dom tuffa killarna och tjejerna i högstadiets rökruta som en gång för alla slagit fast vad som är vuxennormen och ve den som vågar avvika.
Köp istället de inbundna albumen på engelska och läs en "våldsserie" som till och med min mamma älskar.

Tips: Om du har en Commodore 64 eller lämplig emulator hemma så kan du leta efter spelet "Samurai Warrior" som bygger på Usagis äventyr. Gillar du svärdsfighter och humor så är Serigo Aragones "Groo Svärdbäraren" en given vinst (överlevde det svenska serieklimatet i hela sex nummer och ett album).

Harald Åberg : 02-06-09