5 böcker: Seriealbum

En storstadsjycke, ett löshår besatt av djävulen, svenssontristess, drakälskande gothbrudar och militärkuppen i Iran - allt går att göra serier om.
Här recenserar Bulldozer fem seriealbum att roas eller oroas över.


ROCKY IV av Martin Kellerman
(Kartago, 2003, 90 s.)

Martin Kellermans alter ego, den serietecknande storstadsjycken Rocky är här tillbaks i det fjärde seriealbumet (vid det här laget har det blivit sju stycken).
Här är det en lite mer eftertänksam Rocky som nostalgiskt ser tillbaks på skoltidens glädjeämnen; mobba, bli mobbad, äta havrebollar, snacka skit, köra moppe, snacka skit, fingerpulla tjejer och dricka folköl. ("Skolan var som Auschwitz. Enda sättet att klara sig var att inte märkas eller att smöra sig in hos plågoandarna" ).
Han har också problem med sin struliga lillebrorsa, som efter en knarkpsykos och en tur på psyket blir sambo med Rocky, och rubbar hans cirklar genom att inte städa och egentligen inte göra så mycket annat än att gnälla och ha totalt orealistiska framtidsplaner. Det är av oförklarlig anledning väldigt roligt med just de stripparna som egentligen handlar om både sorgliga och jobbiga saker.
Medan det vanliga harvet om hiphop, brudraggande, bröst och yngre tjejer känns ganska uttjatat.
Ibland är det alltså i vanlig ordning ganska grabbig och låg humor, ibland direkt plumpt, men ibland både självironiskt och klockrent träffsäkert.
Kellerman faller inte lika ofta för frestelsen att poängtera serietecknandets vedermödor (men redan en gång är en gång för mycket) utan ägnar sig mestadels åt det han är bäst på. Små vardagsbetraktelser av välkända problem...som sms:andets pinsamheter (när mobilens ordlista råkar välja ordet "kuk" istället för "kul" när man sms:ar sina föräldrar) eller vilket politiskt statement det är att ha palestinasjal.
Dessutom kan man inte annat än gilla nån som dissar både Håkan Hellström och Björn Ranelid och gör sig lustig på Richard Hoberts bekostnad. Vissa strippar är helt lysande och andra inte så spännande. Men "Rocky IV" är både roligare och jämnare än "Rocky III".
På sätt och vis är Nemi (se nedan) den kvinnliga varianten av Rocky och därför känns den kanske för min del mer identifikationsbar. Men Rocky vågar faktiskt ibland vara både mer politisk och samhällskritisk än sin norska kollega.

- Mia Gustavsson

NEMI 1 av Lise Myhre
(Kartago, 2003, 142 s.)

Lise Myhres gothrockande värstingbrud Nemi slog ner som en bomb i seriesverige.
Har hade någon från grannlandet producerat en vältecknad rolig serie med en cool huvudperson.
Det blev på många sätt en svår törn för den nationella självkänslan som så länge byggts upp på illusionen att Lilla Fridolf och Kronblom är serier som fortfarande har existensberättigande.

Nemi är en hård- och gothrockande tjej som gillar drakar, choklad och sprit. Hon är cool och har en stenhård attityd. Dessutom säger hon så gott som alltid vad hon tycker.
Lise Myhre låter sin huvudperson kommentera världen med en cynism som känns helrätt.
Visst, det kan vara för att jag personligen tycker om hårdrock, drakar, choklad och sprit, samt att jag är rätt cynisk till min läggning. Men för min del uppstod omedelbart tycke när jag första gången stötte på Nemi. Det här var en serie för mig, långt ifrån allt det trötta som produceras här i hemlandet.

"Nemi I" är en samling av de första årens strippar, vilket givetvis syns.
En tecknad strip-serie är ett levande ting som utvecklas både i form av innehåll och utseende. Givetvis känner man igen Lises stil och även hennes humor, men samtidigt går det inte att undvika att märka hur hon och Nemi utvecklats genom åren.
Sånt är kul, särskilt när man får det serverat i bokform så här.
Det är sådant som gör samlingsvolymer till en så bra grej även om man kanske läst, eller till och med har, de flesta av stripparna i diverse serietidningar.

Det enda jag egentligen saknar i "Nemi I" är nog mer kommentarer från Lise själv.
Hon har visserligen skrivit ett förord, men de bästa seriesamlingar jag läst är sådan som även erbjuder kommentarer till stripparna, likt en del av Scott Adams "Dilbert"-album.
Vad är det som inspirerar till en särskild strip, hur kom ett specifikt skämt till, vilka teckningar är tecknaren mest nöjd med?
Sånt material är ovärdelig för serienörden och hjälper en att förstå sin favoritserie än mer.

Men i slutändan kvarstår dock faktum, "Nemi I" är en given pjäs i bokhyllan för alla oss som identifierar oss med Lise Myhres svartklädda och vithyade rockbrud. Framför allt kanske för möjligheten att se hur seriens form utvecklats, men även för att den helt enkelt är förbannat rolig.

- Harald Åberg

PYTTE BERGLIN av Jan Berglin
(Galago, 2003, 167 s.)

- När grät du sist?
- I söndags. Jag försöker ha det gjort innan arbetsveckan börjar.

Jan Berglin är kanske vår tids främste sverigeskildrare. Om man vill vara kulturskribent skulle man kunna bokföra honom som "En skarpögd betraktare som med sylvass penna tecknar sin omvärld i en absurd skrattspegel".
Det kanske är att låta klyschmotorn gå på högvarv, men faktum är att jag alltid haft svårt att beskriva Berglin utan att bara hänfalla till superlativ.

"Pytte Berglin" är ännu en i raden av Galago förlags behändiga Berglinsamlingar med titlar som "Magnum" och "Lagom". Den här gången har man samlat ett stort urval av Jan Berglins enbildsserier. Ensamma teckningar som utan ett sammanhängande tema kommenterar något som fångat den berglinska uppmärksamheten.
Och givetvis är det som vanligt väldigt roligt.
I alla fall om man har min sorts humor och skrattar högt åt teckningar som familjen med julgranen som står med spetsen i foten.
- Upp och ner?
- Ja, vad gör man? Monika och jag är ju satanister, men ungarna tjatade så förbannat!
Eller det kanske inte helt lyckade partysamtalet.
- Homosexuella män är mycket roligare att prata med än vanliga karlar... ni är alltid så öppna, så känsliga och kreativa.
- Jaha... men vi är så'na där gråbögar som stiger upp på morgonen och åker till jobbet.

"Pytte Berglin" är en nödvändig del i varje Berglinälskares samling.

- Harald Åberg

PERSEPOLIS del 1 av Marjane Satrapi
(Ordfront/Galago, 2004, 77s.)

Självbiografiska serier är inte direkt min stora kärlek i serieland. Generellt sett är de fult tecknade och berättar poänglösa historier om människor som lever banala liv, men gnäller över dem för fullt.
Då är det skönt att det någon gång då och då dyker upp en serie som berättar något mer spännande än hur klassens snyggaste tjej nobbade en på skoldansen i femman och hur mycket man lidit av att vara tvungen att bära hemstickad kofta ända till tretton års ålder.

Marjane Satrapis berättelse är tack och lov lite större än så. Hon beskriver i första albumet sin uppväxt i shaens Iran och hennes upplevelser under revolutionen.
Det är en bit samtidshistoria som känns både viktigare och intressantare än alla målande upplevelser från bilsemester till Gränna eller slagsmål i Folkets Park.

Marjane växte upp i ett modernt och liberalt hem i Iran under sjuttio- och åttiotalet, "Persepolis" berättar om den här tiden och om hennes tankar kring religionen och revolutionen. Den berättar om de hemskheter som skedde under shaens år vid makten och om hur saker och ting inte blev bättre när islamisterna kom till makten.
Jag tycker mig känna igen Marjanes berättarstil från den där sortens politiska serier som var framför allt på sjuttiotalet, som pedagogiskt skulle förklara hur folket i Chile led eller varför USA var vidriga kapitalister. Det är inte fel i sig, berättelsens styrka ligger i dess barnsliga naivitet inför de saker den beskriver och i de enkla svartvita teckningarnas skarpa kontraster.

Visserligen är jag inte så förtjust i biografiska serier, men "Persepolis" är en bra berättelse som är presenterad på ett bra sätt. Det ska man inte bortse från.
Den uppfyller förvisso inte de krav som man kanske ställer på verklighetsflykt, men om man vill vidga sina vyer en smula så är den ett bra val.

- Harald Åberg

BARBARA OCH DJÄVULENS HÅR av Martina Bigert
(Ordfront, 2003, 66 s.)

Martina Bigerts figur Barbara känner man igen från tidningar som Aftonbladet kvinna och Metallarbetaren. Figurens utseendemässiga igenkänningstecken är att Barbara inte har några armar, en gapande mun och ett tydligt tecknat könsorgan. Som en uppblåsbar Barbara alltså.

I detta minst sagt absurdistiska äventyr råkar Barbara ut för ett mordiskt löshår som går bärserk och sabbar upp hennes familjeliv.
Barbara är deppad, går till frissan och råkar bli näst intill skalperad av den berusade frisören. Maken Kent finner hennes nya korthåriga stil osexig och Barbara blir hårproduktsmissbrukare i sin iver att återställa frisyren, men efter en tur på avgiftning inser hon att löshår är det enda rätta. Men löshåret börjar leva ett eget liv och bli svartsjukt på Kent. Förutom godismutor, mordförsök, rymning, skogsutflykt, homoerotik, familjeterapi och tungbrottning innehåller boken en synnerligen vrickad dialog.
Sensmoralen (om sådan finnes) tycks vara att man skall se förbi ytliga saker som utseende. Eller så kan man bara läsa serien som en helt urflippad saga.

Jag har svårt att bestämma mig för vad jag tycker om det här. Det är mest konstigt. Fast på ett lite underhållande sätt. Totalt oförutsägbart i alla fall.
Bigerts tecknarstil känns inte särskilt spännande i sig, men kombinationen av de märkligaa bilderna, den vrickade dialogen och den aburdistiskt urflippad story funkar bra som en helhet.
Jag småler förbryllat mer än skrattar och kommer nog inte att springa benen av mig för att få fatt på första albumet "Den heliga Barbara", men jag måste erkänna att jag är nyfiken på om den storyn är lika galen som denna.

- Mia Gustavsson

Bulldozer : 05-02-14