|
5 kvinnor: Krigskorrespondenter
För några månader sedan läste jag Deborah
Copaken Kogans bok "Shutterbabe" som är en tidig
memoarbok (hon är lite drygt trettio år) men framförallt
en bok om hennes tid som pressfotograf i Afghanistan och andra krigshärdar.
Hon konstaterar i boken att det är männens värld.
Det är männen som beskriver våldet och kriget och
det är män som krigar.
Som kvinna är hon både utestängd och priviligerad.
Utestängd från männens värld men ibland en
aktad gäst, kanske framför allt som västerländsk
kvinna. Hon blir upptagen som medlem i det illustra samfund av manliga
pressfotografer fram till den dag då hon väljer att dela
sitt arbete med en karriär som mor.
Då blir hon en exotisk främmande varelse som inte längre
jagar runt efter "bilden".
I det krig som USA, med sina kompanjoner, för mot Irak är
pressen en viktig del i båda sidors krigsföring. Mängder
av journalister samlas i Irak och omkringliggande länder i
jakten på senaste nytt från fronten.
Gulfkriget för drygt tio år sedan har betraktats som
det första krig som utspelades i TV-tid. Information, bilder
och reportage dök upp i TV-rutorna världen över strax
efter eller till och med under händelseförloppet.
Krigskorrespondent-jobbet är fortfarande ett övervägande
manligt territorium. Själva ordet förmedlar en air av
tuffa, rökande, whisky- och öldrickande män som sätter
jobbet, de skrivna orden, före kvinnor och familjebildande.
De flesta har väl råkat på schablonen av en medelålders
försupen journalist som frampå morgontimmarna gråtmilt
beklagat sig över att fru och barn inte längre vill veta
av honom efter år av krigsbevakning och tillfälliga trösterskor
på hotellrummen.
Det kan lätt få en att tro att inga kvinnor tidigare
har närmat sig krigshärder annat än som sjuksköterskor
eller prostituerade.
De har inte varit många, men här kommer fem kvinnor från
det förflutna och nutiden som har gett och ger sin version
av krig och dess efterverkningar.
DOROTHY PARKER 1893-1967
Hon är mest känd som vasstungad kolumnist och poet i New
York på det glada 20-talet. Få vet att hon liksom vännen
Ernest Hemingway bevakade det spanska inbördeskriget.
Det finns tyvärr inte speciellt många texter från
det tiden tillgängliga. En av de få, "The
Siege of Madrid" från november 1937, finns
med i bokförlaget The Penguins sammanställning av hennes
litterära karriär.
Denna orädda och politiskt medvetna kvinna svartlistades som
kommunist på 30-talet, var med och startade en anti-nazistisk
förening i Hollywood under andra världskriget och testamenterade
hela sin kvarlåtenskap till medborgarrättskämpen
Martin Luther King Jr.
BARBRO ALVING 1909-1987
 Denna
svenska journalist är mest känd under pseudonymen "Bang".
Hon skrev inte bara vassa kåserier under signaturen "Käringen
mot strömmen", utan var i huvudsak reporter med hela världen
som arbetsfält.
Hon engagerade sig framför allt i kvinno- och fredsfrågor
men rapporterade också från andra världskriget,
spanska inbördeskriget, invasionen i Tjeckoslovakien, finska
vinterkriget och Vietnamkriget.
Smakprov på texter från de olika krigen och epokerna
i hennes liv finns i boken "Barbro Alving – Klipp ur
nuets historia" och vill man veta mer om Barbro Alving
rekommenderar jag varmt hennes memoarböcker, "Personligt:
Dagböcker och brev", i fyra delar
Hon var uttalad pacifist och kämpade på 50-talet mot
att Sverige skulle skaffa sig en atombomb. Hennes engagemang i frågan
var så starkt att hon lämnade sin anställning på
Dagens Nyheter när hon insåg att hennes åsikt inte
delades av tidningens chefredaktör. Babro Alving vägrade
också att utföra sin civilförsvarsplikt vilket renderade
henne en månads fängelse på Långholmen.
Bang-surfa:
Elisabeth
Stenborgs artikel om "Bang"
JOHANNE HILDEBRANDT 1964-
 Samtida
svensk journalist och författare som bland annat skriver krönikor
i Aftonbladet och nyligen gav ut sin första skönlitterära
roman.
Mellan åren 1992 och 2001 verkade hon som frilansande krigskorrespondent
på Balkan och rapporterade om de krig som utkämpades
i forna Jugoslavien för bland andra brittiska TV-kanalen BBC
och nyhetsbyrån AP.
I reportageboken "Blackout" berättar hon om
sina erfarenheter därifrån, om hur man växer och
krymper som människa i närvaron av ett krig. Hur frustrationen
sprider sig när våldet aldrig verkar avstanna, samtidigt
som kriget försvinner från tidningarnas förstasidor.
Det är också en berättelse med de klassiska ingredienserna:
vänskap, kärlek och mognad. För "Blackout"
fick hon Grävande Journalisters pris Guldspaden.
Johanne-surfa:
Aftonbladet:
Johannes krönika "Krigsherrarna behandlar kvinnor som
ägodelar"
Johannes
hemsida
ÅSNE SEIERSTAD 1970-
 I
Sverige mest känd som norskan med det konstiga förnamnet
som skriver om Afghanistan och Irak i Dagens Nyheter. I Norge känd
som journalist och korrespondent i bland annat Ryssland, Kina och
Balkan.
Just nu är hon i Irak och rapporterar om den amerikanska invasionen
och är en av tre journalister kvar inne i landet som jobbar
åt svenska medier.
Hon har tidigare skrivit en bok med reportage från Balkan
och planerar en om Irak. Hennes uppmärksammade roman, "Bokhandlaren
i Kabul", är baserad på hennes intryck under
en ettårig vistelse hos familjen Sultan i Afghanistans huvudstad.
Hon skriver i inledningen av boken att hon inte ägnat sig åt
att göra intervjuer utan att de berättelser som finns
i boken vuxit fram under tiden. Hon valde därför att skriva
boken som en roman istället för i reportageform.
Det är en välskriven och samtidigt oerhört tragisk
bok.
Jag blev beklämd, förtvivlad, förbannad och upprörd
när jag läste den.
Man får följa bokhandlaren och olika medlemmar av hans
familj före, under och efter talibanregimen. När man läser
boken reagerar man bland annat på hur oerhört märkligt
det är att en flickas mödom är så fantastiskt
mycket värd att om den inte hålls intakt kan det äventyra
hela familjens ära, samtidigt som kvinnor är så
lågt värderade som människor att de inte är
betrodda med att ha en egen vilja.
Åsne talar förutom norska och engelska dessutom franska,
spanska, tyska, ryska och serbokroatiska flytande. Hon har bland
annat blivit utnämnd till årets TV-journalist i Norge
och årets författare i norska Elle.
Åsne-surfa:
DN:
Åsnes artikel "Sorg och chock efter attack mot marknad"
MAGGIE O'KANE 1962-
I min jakt på ytterligare en kvinnlig krigskorrespondent dök
irländska Maggie O'Kane upp som en "dark horse" med
sin berättelse om sina första stapplande steg som krigskorrespondent
under Gulfkriget 1991.
Det blev hennes första krig som rapporterande journalist, men
definitivt inte det sista.
Under de år som gått sen dess har hon gjort åtskilliga
resor till Bosnien, Kroatien, Kosovo, Östtimor och även
en hel del resor till Irak för att skriva om sanktionerna och
hur det påverkat den irakiska befolkningen.
Hon är mest känd för att hon var bland de första
journalister som skrev om koncentrationsläger och etniska resningar
i Bosnien.
Maggie O’Kane skrev sina första krigsreportage för
the "Irish Times", men skriver nu för brittiska "The
Guardian".
Hennes kommentar om krig som mänsklighetens absolut sista möjlighet
avslutas med följande ord:
"Unfortunately,we have been so protected from it's pain
and horror by the impenetrable wall of censorship and euphemism
- as we will continue to be - that war is allowed to prevail as
a legitimate means of conducting human affairs."
Maggie-surfa:
The
Guardian: Maggies artikel"This time I'm scared"
Vill du läsa om fler krigskorrenspondenter, kvinnliga och
manliga, eller få exempel på deras texter rekommenderas
böckerna:
- "Where the Action Was: Women War Correspondents in World
War II" av Penny Colman
- "War Torn: stories of war from the women reporters who
covered Vietnam" red. Tad Bartimus
- "Sanningen är krigets första offer"
av Philip Knightleyd
- "The Mammoth Book of War correspondents" red.
Jon E. Lewis
Läs också mer om kvinnliga krigskorrar under andra världskriget
på sajten:
Women
come to the front
Carin
Thärnström : 03-04-06
|
