Så här i påsktider blir filmer med bibliskt motiv högaktuella, och då främst de filmer som skildrar Jesu liv, läror och död.
Och otaliga filmer har gjort genom decennierna.
Från den allra första stumfilmen, "The Life and Passion of Jesus Christ" som spelades in mellan 1902 och 1905, till den senaste i raden, Mel Gibsons kontroversiella "The Passion of the Christ".

Här tänker jag presentera fem mycket sevärda Jesusfilmer som alla behandlar samma historia utifrån lite olika perspektiv.

MATTEUSEVANGELIET (1964)
I regi av Pier Paolo Pasolini

När Pier Paolo Pasolinis film "Matteusevangeliet" hade premiär 1964 var det många som fnyste missnöjt; hur skulle en marxist och tillika ateist som Pasolini kunde överföra ett av de fyra evangelierna till film? Men faktum är att han gjorde det på ett alldeles fantastiskt sätt, och idag anses Matteusevangeliet som en modern klassiker.

Helt i svartvitt är det en märkligt färgstark filmupplevelse. De flesta roller – inklusive huvudrollen – innehas av amatörer, vilket förstärker äktheten i berättelsen. Hollywoods fagre Messiasfigur är långt borta – Enrique Irazoquis frälsare är en högst alldaglig man. Han är också en revolutionär figur, radikal och aggressiv i sin framtoning.

Samtidigt följer regissören Bibelns första evangelium till punkt och pricka; det råder alltså ingen tvekan om att Jesus verkligen är den frälsare som ska offra sitt liv för världens folk. Hans liv, läror och död skildras finstämt och vackert, med naturen som inramning, i en film som inte lämnar någon oberörd.

KRISTI SISTA FRESTELSE (1988)
I regi av Martin Scorsese

När Martin Scorsese gjorde film av Nikos Kazantzakis roman blev det naturligtvis inte likt någon annan film om Jesus. Willem Dafoes Messias är nämligen inte alls någon självklar frälsare – inte ens i sina egna ögon. Han är tvärtom en tveksam och tvivlande man, som är osäker på sig själv och inte riktigt vet hur han ska hantera det uppdrag som Gud gett honom.

Willem Dafoe är en lysande skådespelare, och här gör han en av sitt livs bästa roller. Han flankeras väl av bland andra Barbara Hershey, som gör en färgstark och mångfacetterad Maria Magdalena.

Den viktigaste av lärjungarna är dock Judas Iskariot, här gestaltad av en rödhårig Harvey Keitel som talar den bredaste Brooklyndialekt. Han är långtifrån den förrädare Bibeln lär oss; istället är han Jesus närmaste vän. Det är också i egenskap av vän han förråder sin mästare – Jesus ber honom själv att gå till översteprästerna. Men trots att Jesus vet att hans uppdrag är att dö för människorna hyser han tvivel in i det sista. För hur lätt är det egentligen att veta vad som är rätt när man hänger på ett kors och ska dö en långsam och plågsam död för människor som inte ens tror att man är Messias? Hur lätt är det att stå emot frestelsen i det ögonblick då man själv tvivlar på Guds godhet?

Om detta handlar denna film, suveränt regisserad av Scorsese och med ett fantastiskt soundtrack av ingen mindre än Peter Gabriel.
Bokstavstroende kristna reste naturligtvis ragg när filmen hade premiär – och inte blev den någon större succé bland den allmänna publiken heller – men jag anser att "Kristi sista frestelse" är en av de allra bästa och mest intressanta Jesusfilmerna som gjorts.

JESUS CHRIST SUPERSTAR (2000)
I regi av Gale Edwards och Nick Morris

Nej, det här är inte långfilmen från 1973 – den välkända, där Jesus är en långhårig hippie och där lärjungarna kommer till Golgata i en Volkswagenbuss med peacemärken på lacken. Den är förvisso en klassiker, och väl värd att se om, men versionen från 2000 är minst lika bra.

I den senaste versionen gestaltas Jesus av Glenn Carter, stor stjärna både i Londons West End och på Broadway, och han gör sin roll med den äran. Hippieeran är över, och 2000-talets superstjärna Jesus rör sig i andra och tuffare miljöer; inramningen i Pinewood Studios är avskalad och minimalistisk, med tempelvakter som ser ut som stormtrupper från Star Wars-filmerna och en Judas i skinnjacka istället för utsvängda fransiga brallor. Och det fungerar över all förväntan. Sällan har denna fantastiska rockopera varit så övertygande som just i denna version!

Alla de klassiska musikstyckena ingår naturligtvis; från den mäktiga ouvertyren till Maria Magdalenas "I Don’t Know How To Love Him" till den fantastiska avslutningen. Allt är genomgående väl framfört och betyget kan naturligtvis bara bli det högsta. Så om du gillar Jesus Christ Superstar, välj den här versionen i påsk!

Johannesvangeliet är det sista evangeliet i Bibeln, och det skiljer sig från de övriga tre på flera sätt.
Medan de första tre evangelierna till strukturen får att jämföra kapitel för kapitel ger Johannesevangeliet en annorlunda bild av Jesus och hans verksamhet. Det innehåller få liknelser, utan låter Jesus tala i bilder och med underliggande meningar. Dessutom beskriver det endast några få av de underverk Jesus ska ha utfört – det står också helt klart att underverken framstår som symboler för att Jesus var gudomlig.

På detta evangelium bygger "The Gospel of John", ett tre timmar långt epos som återger Nya Testamentets fjärde evangelium ord för ord.
Det kan säkert få många att tro att det blir långtråkigt men ingenting kunde vara mera fel. "Gospel of John" är en både vacker och spännande film, stundtals oväntat realistisk och jordnära, stundtals nästan drömsk.

Henry Ian Cusick, som tidigare varit med i en hel del brittiska TV-serier, gör ett övertygande porträtt av en man som både är människa och Gud och som vet precis vem han är och vad han ska utföra.

Mel Gibsons kontroversiella passionsberättelse är en av de mest uppmärksammade Jesusfilmerna genom tiderna. Och undra på det, när den nästan uteslutande handlar om själva Passionshistorien; de timmar under vilka Jesus förråddes, fängslades, torterades och dog.

Och visst är den oerhört våldsam, därom råder inga som helst tvivel. Men många kritiker, särskilt i Sverige, har också missförstått filmen så grovt att de helt missat poängen i den. Filmen handlar ju om den del av Jesu liv som utgör grunden i den kristna tron; att Jesus tog på sig världens synder, led och dog för människorna för att sedan besegra döden. I ett land som Sverige, där de flesta kyrkor pryds av ett kors utan kropp är det kanske inte så konstigt att lidandet väcker sådan anstöt. Men i den katolska tradition, som Mel Gibson bekänner sig till, är lidandet och döden en naturlig del av livet. Därför är det inte särskilt märkligt att Gibson valde just passionen – lidandet – som tema för sin film.

För den som kan ha överseende med detta (vilket man naturligtvis bör ha när mängder av icke-troende skildrat Jesus på film, alla ur sitt eget perspektiv) kvarstår en förödande vacker film, som troget följer evangelierna och den katolska traditionen.

Soundtracket är lysande och miljöerna fantastiska – liksom Pasolini fyrtio år tidigare valde även Gibson Italien som inramning till historien.

Skådespelarinsatserna är genomgående lysande – sällan har Jesus gestaltats så karismatiskt som av Jim Caviezel. Hans mor porträtteras lika enastående av Maia Morgenstern och fantastiska Monica Bellucci ger nytt liv åt den mytomspunna Maria Magdalena.
"The Passion of the Christ" är med andra ord en stark, omskakande och mycket sevärd film