[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]

 

 

 >> läst - bok - recension - 5 böcker: Barnböcker


5 böcker: Barnböcker

Varje generation har sin litteratur och en del böcker lever vidare i flera generationer efteråt, medan andra aldrig kommer längre än till den nutid boken skrevs i. Vi har fått en knippe barnböcker i vår hand som alla är tillhör klassikerområdet, om än i lite olika skepnad.

Det är nytryck, omtryck, folksagor samt bilderböcker baserade på textböcker och ett tv-program.

ELEFANTGÅTOR FRÅN A TILL Ö. FEM MYROR ÄR FLER ÄN FYRA ELEFANTER av Owe Gustafsson och Lasse Haglund
(BonnierCarlsen, 2004, 60 s)

TV-programmet "Fem myror är fler än fyra elefanter" minns jag med värme från min egen barndom.
Hur jobbig Magnus var, hur tramsig Brasse var och hur förståndig Eva var.
Det är ett barnprogram som har stått sig genom årtionderna. Förhoppningsvis kommer det att locka fler generationer att lära sig saker och vara nyfikna på omvärlden. Här har manusförfattarna skapat en abc-bok med knasiga elefanthistorier för att uppmuntra barn till inlärning och läsning.
Jag skriver knasiga för det är precis vad de är, knasiga, lite knäppa men ända barnsligt roliga. Jag fnissar glatt vid genomläsningen och bjuder på bokstaven C och F:

Vad sa citronen till cirkuselefanten Carola? Inte ett smack.
Citrusfrukter kan inte snacka. Inte ens citroner…

Varför är det så förfärligt farligt att gå in i djungeln på fredagar i februari, framför allt före klockan fyra på eftermiddagen?
Jo, för då övar elefanterna fallskärmshoppning.

Varje bokstav har sin egen färg och i texten om den aktuella bokstaven är de markerade med den färgen så att den skall vara lätt att hitta för barn på bokstavsjakt.

Programmet "Fem myror är fler än fyra elefanter" visades för första gången på TV under 1970-talet och lärde ut alfabetet och siffrorna till barn.
Magnus Härenstam, Brasse Brännström och Eva Remaeus gjorde rollerna. Programmet fick en hel del kritik för det ansågs vara för glittrigt och opedagogiskt, vilket inte hindrade att det blev och har förblivit ett populärt barnprogram. 1977 visades "Fem myror är fler än fyra elefanter" som adventskalender.

 

MUMIN OCH STORFISKAREN av Harald Sonesson (efter Tove Janssons Muminfigurer)
(BonnierCarlsen, 2004, 26 s.)

Här får vi följa muminpappan när han ska ge sig ut på en kombinerad fiske- och skrivartur och han tar med sig metspöet och skrivmaskinen och ror i väg i ekan. Tyvärr så visar det sig att det är gammelgäddan som nappar och hon drar iväg med muminpappan så han trillar överbord. Han lyckas dock fånga in gammelgäddan och få henne i båten men där överlistan hon muminpappan och han får vackert återvända med bara en fiskeskröna att berätta.
Berättelsen är söt och lagom lång och krånglig, med dråpliga inslag som de flesta barn tilltalas av, och med det lilla jag kommer ihåg av mumintrollen så känns berättelsen trogen Toves muminfigurer.

Mumintrollen var från första början den fulaste figur som Tove Jansson visste och hon använde den som en symbol när hon signerade sina teckningar, därefter dök den upp som vinjettfigur i en finlandssvensk skämttidning, Garm.
Den första muminboken, "Småtrollen och den stora översvämningen" gavs ut 1945. Totalt skrev och illustrerade Tove Jansson åtta muminromaner, en muminnovellbok och tre bilderböcker samt skrev texten till bilderboken "Skurken i muminhuset". 1973 så var det mumintroll i den svenska adventskalendern.

- Carin Thärnström

PELLE SVANSLÖS OCH MÅNS ARV av Gösta Knutsson (med bilder av Harald Sonesson)
(BonnierCarlsen, 2004, 24 s)

Här får katten Måns reda på att han ärvt en släkting och även om han inte kan minnas den gamla damen så gråter han en skvätt, men det är mer av lycka över arvet än av saknad efter en (bortglömd) släkting. Han sprider snabbt att han fått ärva och bjuder in till fest, under förutsättning att gästerna tar med sig förning själva. Pelle Svanslös blir också inbjuden, även om Måns vägrar kännas vid sin inbjudan när Pelle anländer till festen. Som vanligt slutar det illa för Måns och i det här fallet så visar det sig att han inte var den rätte arvtagaren. En klassisk Pelle Svanslös-berättelse, i nytecknad form, som alltid hittar sin publik. Denna text publicerades första gången 1944 i boken "Pelle Svanslös och taxen Max".

Pelle Svanslös debuterade i radio 1937 och efter premiärprogrammet så ville publiken höra mer om den svanslösa katten så Gösta Knutsson skrev till nya avsnitt, som kom ut i bokform till julen 1939.
Fram till 1951 skrev Knutsson totalt elva böcker om Pelle och hans äventyr och den tolfte och sista gavs ut 1972. Pelle har drag av författaren själv och Maja Gräddnos är inspirerad av hans fru Erna. Olof Rydbeck och Bengt Lindberg inspirerade honom till Bill och Bull, medan Måns har fått låna drag från både Hitler och Mussolini. 1997 så blev Pelle och hans vänner årets adventskalender.

- Carin Thärnström

 

DUMMERJÖNS av H.C Andersen
DEN FULA ANKUNGEN av H.C Andersen
(BonnierCarlsen, 2004, ca: 25 s.)

"Den fula ankungen" är en klassiker bland sagorna. Alla ungar har nog lidit med den fula ankungen under sin uppväxt. Just det att sagan fungerar lika bra i dag som på mitten av 1800-talet, visar ju att vissa saker inte förändras speciellt mycket. Visserligen har vi på vissa områden kommit långt sedan 1800-talet, men vi är lika rädda för det som är annorlunda idag som man var då.
"Den fula ankungen" handlar om att bli behandlad efter sitt utseende och inte efter vem man är. En ankmamman föder flera ungar, men en av ungarna ser inte ut som de övriga. Den har inte gul dunig fjäderdräkt, utan är brungrå, dessutom är den stor, klumpig och har för lång hals. Trots att den är lika bra på att simma som de andra ankungarna accepteras den inte av de andra ankorna. Den blir mobbad, utstött och när vintern kommer är den nära att dö. Eftersom det är en saga så får den fula ankungen revansch på slutet när det visar sig att han faktiskt är en vacker svan och ingen ful ankunge.

"Dummerjöns" är en annan av H.C Andersens sagor som visar att det som ser rätt och riktigt ut från början kanske inte är det som efterfrågas. Att lösa problem på ett sätt som ingen annan kan vara det som skiljer dig från andra och gör dig till en vinnare.
"Dummerjöns" handlar om ett kungarike där en prinsessa bestämt att hon skall gifta sig med den man som bäst kunde tala fär sig. Två mycket kloka söner till en gammal herreman beslutar sig för att försöka vinna prinsessans gunst. Båda var övertygade om att just de skulle vinna prinsessan och halva kungariket, men de hade inte räknat med att få konkurrens av sin bror "dummerjöns". Inte ens i sin vildaste fantasi kunde de förutse att han skulle ha skuggan av en chans.
Prinsessans frågor får dock de båda kloka bröderna helt att tappa fattningen, medan "dummerjöns" inte alls har några problem att svara. Han gör det på sitt sätt och vinner både prinsessan och hela kungariket.

Hans Christian Andersen föddes i Odense 1805 och han drömde om att få åka till Köpenhamn och bli skådespelare. Som fjortonåring åkte han till den danska huvudstaden och svalt i några år innan han träffade Jonas Collin som adopterade honom och såg till att han fick en ordentlig utbildning. Så småningom började han resa och försörjde sig bland annat på att skriva reseskildringar.

Hans första roman, "Improvisatoren", skrev han 1833. Det är dock som sagoberättare som han är ihågkommen av eftervärlden.Hans första sagohäfte kom ut 1835 och innehöll sagor som "Prinsessan på ärten" och "Elddonet". Totalt skrev han 156 sagor och betraktades både som konstsagans förnyare och mästare.

- Lotta Lundblad

PELLE HJÄLPER EN RIDDARE av Jan Lööf
(BonnierCarlsen, 2004, ca:15 s.)

Pelle är en ung grabb som ligger i sängen innan läggdags och läser om riddare. "Det vore lite häftigt att leva på medeltiden", tänker han och vips är han inne i en dröm eller en fantasi där han hjälper riddaren Pablo att kämpa mot en drake.
Med list och hjältemod besegrar Pelle och Pablo draken och räddar prinsessan Marie-Louise, så klart.

Jan Lööf är en av mina favoriter sedan länge. Som barn läste jag både "Morfar är sjörövare" och "Sagan om det röda äpplet" och tyckte mycket om de både detalj- och fantasirika illustrationerna med deras sparsmakade naivistiska enkelhet och exakthet.
"Pelle hjälper en riddare" är rent storymässigt en enklare uppbyggd berättelse och även om draken är elak och sprutar eld så finns det inte direkt någon konflikt att tala om.
Men om jag nu hade barn och skulle köpa barnböcker åt dem så skulle Jan Lööf ligga etta på min lista, hans teckningar har en sorts eget liv där man kan titta på dem gång på gång och ständigt upptäcka någon ny detalj som fångar ens uppmärksamhet.

Jan Lööf föddes i Trollhättan 1940 och upptäckte vid tre års ålder blyertspennan. 1959 kom han in vid konstfack i Stockholm men hoppade efter en kort tid av, han ville rita saker som de såg ut och på ett sådant sätt att någon som aldrig tidigare sett föremålet ändå skulle förstå vad det var till för. Impressionismen lockade honom aldrig.
1966 gavs hans första barnbok, "En trollkarl i Stockholm", ut och den kom att följas av en lång rad klassiker i varierande format.
Lööf blev serietecknare, mycket för att hans teckningsstil så väl passar för den verksamheten. 1973 kom det första albumet om Felix, totalt elva album och en samlingsvolym skulle det bli.
Jan Lööf har också gjort barn-Tv, dels genom att medverka i klassiska "Tårtan" (under pseudonymen Åke Zickus) och dels genom dockfilmerna om "Skrotnisse och hans vänner".

 

- Harald Åberg


Bulldozer : 04-10-07
 
> maila crew@bulldozer.nu