När jag var ung en gång, samtidigt med barnkorstågen ungefär, så tyckte jag att filmkritiker inte hade fattat någonting. Alla recensioner man läste var skrivna av sura gubbar som inte skulle känna igen en bra film om den så målade sig grön och bet dem i häcken. Nu har jag sett en hel del film och förstår varför kritikerna är så griniga, de flesta har sett standardscenerna till leda och vill egentligen inget hellre än att bli överraskade.

Efter att genomlidit ett flertal miserabla filmupplevelser börjar jag tröttna. följande fem ting är sådant som känns ofräscht, plågsamt eller bara så jämra okul att jag aldrig mer vill behöva lida igenom det på en filmduk igen.

Amöbaröv gjorde inte "Evolution" mindre eländig.

FEKALIER
Tvärt emot gängse folklig uppfattning så är bajs inte särskilt roligt. Inte tillräckligt roligt för att det skall meritera en närvaro i annat än koprofilifilmer i alla fall. Detta gäller även scener där komik kretsar kring analöppningen, i synnerhet om denna sitter på ett nötkreatur, annat stort fyrfota djur (inklusive, men absolut inte enbart, elefanter) eller en amöba.

Rika människor är onda och kan bara bli goda om Eddie Murphy visar dem hur i "Ombytta roller".

KÄNSLOKALL ÖVERKLASS
Tolka mig inte fel nu, jag hatar alla rika precis lika mycket som ni. Det är inte någon sorts aristokratisk vurm som får mig att vilja slippa se ännu en film om hur känslokalla och rigida de bättre bemedlade är. Det är faktiskt bara en sak jag hatar mer än förmögna människor, och det är filmklyschor.
Rika familjer är, mest troligt, på det hela taget inte särskilt olika helt vanliga familjer. Lika jädra kärleksfulla eller dysfunktionella.
Detta för mig in på ett besläktat tema, fattiga men ömsinta familjer. Man blir fanemig inte mindre dysfunktionell av att inte veta hur man ska betala nästa månadshyra. Få har potentialen att misshandla fru och barn så helhjärtat som en man som just fått sparken från det företag han ödslat bort sitt hela liv på och nu bara har a-kassa och kronofogdens utmätningar att se fram emot.
Det är helt slumpmässigt och beror mer på individerna än omgivningen hur vi beter oss mot våra närmaste. Gör en film om det istället.

Kolla in den urfula apbruden till vänster. Om hon bara kunde ta av glasögonen så skulle hon bli "all that".

GLASÖGONFULHET
Ni har också sett filmen om hur skolans fulaste och mest mobbade tjej förvandlas till en sexig supermodell bara för att hon får ett par kontaktlinser och en ny frisyr. Jag vet att ni har sett den filmen, eftersom den gjorts i en sisådär tjugotusen versioner vid det här laget. Själva grundpremissen är så felaktig att jag knappt vet var jag ska börja. Om du är så smal och snygg att det enda du behöver göra är att byta din fula kofta mot en ännu fulare inköpt på en boutique med ett efterblivet namn och kasta dina hornbågade mormorsbrillor till förmån för kontaktlinser eller Pierre Cadin så finns det inte en chans i helvetet att du är den mest mobbade på skolan. Det finns alltid någon överviktig stackars fan med Svinto till hår och ansiktet fullt med rödmogna finnar som får den tveksamma äran att inneha den titeln.
Men jag antar att budskapet att det är insidan som är det viktiga inte kan förmedlas så effektivt av någon vars inre kvaliteter inte manifesterar sig i ett bildskönt yttre.

Inte ens Jason är läskig när han ligger still som en sill.

ODÖDLIGA SKURKAR
Hur många gånger man än skjuter skurken, dänger en skyskrapa i skallen på honom eller matar honom igenom en vedflis så kommer han alltid tillbaka en gång till. Det är kanske okej i Tom och Jerry, men det spelar ingen roll hur många muskler och tatueringar du sätter på Robert De Niro, om jag dänger honom i huvudet med en stekpanna så är han jävligt död. Skräckfilm med övernaturliga inslag är givetvis undantaget detta förbud, men håll med om att det inte längre är särskilt överraskande när killen med femlitershinken på huvudet (eller en mask av gamla bildäck, eller sin döda mormors virkade kastrullunderlägg) bara "spelar" död och sen plötsligt spritter till när hjältinnan ska försäkra sig. Inte ens Jason är särskilt läskig på det planet längre.

Så här blir det när en sympatisk lönnmördare plöjer genom Paris i fel färdriktning i "Ronin".

BILJAKTER
Okej, biljakter kanske var spännande nån gång då den hästlösa droskan var ett nytt påfund men idag har vi sett allt. Flera gånger faktiskt. Den biljakt finns inte som kittlar äventyrsnerven hos den genomsnittlige konsumenten. Jag menar, vad har du tänk komma med? Mot trafiken, i Paris, med en sympatisk lönnmördare bakom ratten? Finns redan. Under vattnet, naken och med en inoljad fotomodell spänd över motorhuven? Kommer nästa månad från samma bolag som gav dig den odödliga superskurken. I datoranimerade framtidsfordon till tonerna av Laibach omixade av Björk? Skärpning, vad skulle överraska dig mer, biljakten i "I Robot" eller en Björkremix av We Are Time?
Biljakten är ett tröttsamt moment som bara syftar till att göra medelmåttiga 1.15-filmer till outhärdliga 1.30-filmer utan att tillföra någon som helst handling eller karaktärsutveckling.