Filmer 2002:

Filmåret 2002 har enligt mig saknat de där riktiga knock out-filmerna som jag tyckte att 2001 faktiskt bjöd på.
Om man bortser från decembers, och årets, absoluta höjdpunkt - "Sagan om de två tornen" förstås.
Precis som förra året var det alltså Tolkien för de stora och Harry Potter för de små.
Av de drygt 200 filmer som haft biopremiär under året har jag personligen kanske sett lite mer än en fjärdedel och Bulldozers recensenter har tillsammans betat av två tredjedelar av utbudet.

Hur man än vrider och vänder på det är det ungefär sjuttio filmer som ingen på redaktionen sett.
Att göra en rättvis bedömning av vilka filmer som varit bäst under året är alltså egentligen, förutom att det handlar om subjektiva åsikter hur som helst, ogörligt. Särskilt för mig, som missat en si så där 140 filmer.
Att jag varken sett "Karlsson på taket" eller "Collateral damage" kommer troligen ingen att klandra mig för, men skall man tro "de riktiga" filmkritikerna tycks det också som om jag lyckats missa de viktigaste filmerna i årets utbud.
Att skippa dansk dogma, Tom Hanks, Almodovar och Kaurismäki på ett bräde kan mycket väl vara det som skiljer mig från de som förstår sig på film.
Jag har inte gjort detta på grund av nåt slags antipati mot påstådd kvalitetsfilm, utan det har bara råkat bli mer scifi och romantisk komedi än ett utsnitt av proffs-tycktillarnas tio-i-topp-filmer.
Men utifrån de filmer jag och närstående källor sett under årets skall jag ändå försöka mig på en utvärdering av filmåret.

ÅRETS MYSIGASTE:
Två tecknade filmer "Ice age" och "Monsters Inc" får dela på titeln. Sött, gulligt och lagom underhållande blir det när tre omaka istids-djur tillsammans räddar en människobaby eller när två omaka monster skrämmer och skräms av små barn. Föredömligt lite svulstiga musikalnummer höjer medelbetygen.
För de som inte gillar tecknat är det nog juldagspremiären "8 kvinnor" som är årets mysfilm. Kanske konstigt med tanke på att den handlar om en mordmysterie, men den som sett denna pjäs omvandlad till ett pralinsött musikal-komedi-drama för bioduken förstår nog vad jag menar.

ÅRETS SCI-FI:
Givetvis borde "Star Wars: Klonerna anfaller" ha sin givna plats här.
Och av ren och skär nostalgi och på grund av sitt symbolvärde så får den också ett omnämnande. Regissören George Lucas får dock fet bakläxa när det gäller dialogen, manuset till framför allt lovestoryn och för att han går loss för mycket med datorgenererade miljöer även när det inte behövs.
"Minority report" hade utan tvekan kammat hem titeln om inte Steven Spielberg sabbat hela filmen med fem minuter absurt idiotsmörigt slut som sänkte allt coolt och snyggt i resten av filmen totalt. Varken Peter Stormare, hans "Små grodor"-sjungande sköterska eller Max von Sydow kunde rädda en sån plågsam blunder.
Det är helt klart dags att göra två slut på alla filmer, ett för de som kan tänka och ett för den amerikanska publiken.
Samma plågsamma fenomen såg vi ju i "A.I" förra året och med den amerikanska medel-IQ:n i åtanke kommer det säkerligen inte att bli bättre i framtida rullar.
Å andra sidan kan det tydligen gå ännu mera illa - som det gjorde för Simon Wells när han tog sig an H.G Wells "Time machine".
Enligt trailern en kalasrulle - i fullformat ett riktigt trist hopkok som fick även den mest inbitne scifi-fantast att skruva besvärat på sig i biostolen. Det spelade tydligen ingen som helst roll att Simon faktiskt är släkt, i rakt i nedstigande led, till den store scifi-författaren.
Tyvärr kan jag inte se att nån av årets övriga scifi-filmer hade nåt bättre att komma med heller. "Clockstoppers", "Pluto Nash" och "Ghosts of Mars" fick förmodligen varken oss med smak för genren eller de andra biobesökarna att jubla.

ÅRETS SORGLIGASTE:
Även om "John Q", "I am Sam", "Livsverket" och "A beautiful mind" på alla sätt och vis försökte med motljus, stråkar och grov känsloporr så kändes "One hour photo" som den Hollywood-rulle som berörde mig mest.
En otroligt sorglig film som ändå lät tittaren tänka lite själv. Ovanligt.
Annars väljer jag de två franska rullarna "Marie-Line" och "Den lugna staden" som årets snyftare för min del.
Mycket misär, en dos socialrealism och obefintligt med Hollywoodvaselin.
Detta om man inte räknar "Lilja 4 ever" som till och med på pressvisningen fick de luttrade journalisterna att hulkgråta i bänkraderna och mig att fundera på meningen med mänsklighetens existensberättigande.
Att "Star Wars"-filmen var så yxig eller att min favoritregissör Kevin Smith bajsade ur sig en fetingflopp som "Jay & Silent Bob" var förvisso också riktigt sorgligt.

ÅRETS MEST EFTERLÄNGTADE:
Precis som förra året blir det Peter Jackson som får den pokalen.
Och efter att ha sett "Sagan om de två tornen" är det nästan smärtsamt att vänta ytterligare ett år på den tredje och avslutande filmen i trilogin. Om man ändå kunde få tjuvkika på "Sagan om konungens återkomst" redan nu.
Konstigt nog har det varit mindre snack om hur nördigt det är med Tolkien-tokar detta år. Inga magsura krönikor av Susanne Ljung så långt ögat kan se.
Kanske talar ett par miljoner biobesökare sitt tydliga språk?

ÅRETS NÄSTAN-PORR:
Spanjoren Julio Medems "Sex och Lucia" fick kritikerna att lägga huvudet på sned och tala om sensuella scener och erotisk stämning.
Tala ur skägget - det var det närmaste porr man kan komma utan att hyra "Långt upp i mumindalen VI". Snyggt foto, klurig historia och några påklädda scener kunde inte dölja det faktum att erigerade penisar, frekvent kopulerande, kåta porrstjärnor och bara tuttar var en stor del av filmen.
Medem hade förmodligen nödtroftigt maskerat sina privata sexfantasier med sitt manus, men mig lurar han inte…
Kanske tur för de manliga filmrecensenterna att de fick se en sån här rulle eftersom de annars riskerat att bli impotenta efter att ha sett "Lilja 4 ever". Å andra sidan kan franska kritikerfavoriten "Pianisten", som handlar om en pervers österrikisk pianolärarinnas makabra sexliv, också ha satt sina spår hos en och annan. Motsvarigheten till männens kastrationsångest kan mycket väl ha uppstått hos den kvinnliga biopubliken i rakbladsonani-scenen.

ÅRETS MEST NYSKAPANDE:
Steven Soderberghs anti-Hollywood-experiment-dogma "Full frontal" var förvånansvärt ful, obegriplig och experimentell. Dessutom påstås det att han i kontrakten krävde att skådisarna skulle bete sig och behandlas som vanliga människor under inspelningen.
Kan vara årets mest banbrytande i filmbranschen alltså.
Temamässigt var det kanske "Kissing Jessica Stein" som var en romantisk komedi med blandning mellan det extremt förutsägbara (30-årig singelkvinna i New York letar desperat efter en man) och något lite kul och nytt - mannen blev en lesbisk kvinna.
"När Harry mötte Sally" med ett stänk Woody Allen och en skopa lebb-kärlek kändes förvånansvärt fräscht utan att vara direkt nyskapande.

ÅRETS SMARTASTE:
Här är det faktiskt klockrent. "The others" är den enda film som jag tycker är riktigt smart i årets utbud.
Filmer som i slutet vänder upp och ner på vad man trott sig sett och ger en aha-upplevelse är det ont om.
Ett par krystade kasta-om-kronologin-filmer som "Full frontal" och "Sex och Lucia" gjorde försök att vara smarta, men blev irriterande röriga istället.

ÅRETS PJÄSER SOM BLEV FILM:
Två av årets bästa filmer är pjäser som omvandlats till filmduken.
Oscar Wildes pjäs "The importance of being Ernest" från 1850-talet blev en intagande engelsk film med samma namn (utom på svenska då den mystiskt fick namnet "Mr Ernest").
Robert Thomas pjäs "Eight women accused" från 1960 blev en intagande fransk film med den svenska titeln "8 kvinnor".

ÅRETS MEST UNDERSKATTADE:
Ett förslag här är "Den osynlige" som i alla fall fick mig att återfå hoppet om svensk film.
Det var förvisso ett hopp som dog mer och mer under året när den ena taffliga svenska komedin efter den andra radades upp.
Annars fick "Monster's ball" förvånansvärt lite uppmärksamhet trots att Halle Berry vann en Oscar för den kvinnliga huvudrollen och Billy Bob Thornton i vanlig ordning gjorde en strålande insats. Denna gång som redneck-rasist och fängelsebödel som mjuknar när han träffar en svart kvinna.

ÅRETS MEST ÖVERSKATTADE:
"Vanilla Sky" och "Ghost World".
Jaha? Jaha…Jaha! Nej, jag fattar inte grejen - det funkar inte på mig.
"A beautiful mind" och "Human nature".
Jaha? Jaha…Jaha! Ja, jag fattar grejen - men det funkar inte på mig.

ÅRETS ROLIGASTE:
Jag skrattade hejdlöst åt danska ultravåldsrullen "Gamla män i nya bilar" som en enad kritikerkår avfärdade som våldsförhärligande, kvinnoförnedrande och smaklös.
Jag misstänker att de råkade se "Austin Powers" istället…och att de helt missade "Jay & Silent Bob" (vilket kunde ha varit en lämplig måttstock)…eller att jag är ensam om att ha bra humor.
Att min humor är mer sofistikerad än man kan tro tyder väl mitt andra alternativ i klassen på. Det engelska kostymdrama "Mister Ernest" är årets näst roligaste film enligt mig.

ÅRETS ORIENTALISKA SAGA:
Indiska "Monsunbröllop" var otroligt charmig och ändå inte alls så Bollywood som man befarat.
Currykryddat relationsdrama av allmängiltig karaktär med lysande skådisar. En film man köper till sin DVD-samling!

ÅRETS FEELGOOD:
Indiskt är nyckelordet här.
Charmiga engelska "Skruva den som Beckham" om den indiska tjejen som vill spela fotboll mot sin familjs vilja är årets "jag går ut från bion med ett fetingstort leende på läpparna"-film.
Indiska "Monsunbröllop" har samma effekt.
Garam Masala på er!

ÅRETS SNYGGASTE:
Kampen står hård mellan Orlando Bloom aka Legolas och Viggo Mortensen aka Aragorn. Skall vi lämna fjortisdreglet är det fortfarande "Sagan om de två tornen" vi snackar om. Snyggaste filmen i år.
Skall vi se längre än till det introverta Tolkien-haussandet nördar emellan, så finns det annat att föreslå.
"From Hell" är kanske årets näst snyggaste film. Oerhört stämningsfylld och välgjord på alla sätt. Sen att jag önskat lite mer av manuset är en annan sak. På tal om snygg ansågs Heather Graham se allt för fräsch och vålmående ut för att matcha sin rollfigur (prostituerad) och Johnny Depp var förstås också otillbörligt snygg som knarkande polis. Men filmkritiker vet ju att det är som så att mäns utseende alls inte påverkar deras skådespelarförmåga medan kvinnor kan vara "för snygga" eller "för fula", "för gamla" eller liknande för att kunna bära upp en roll.
Tur för Kevin Costner, trist för Meryl Streep...
Skall vi snacka foto är det årets mest underskattade thriller "Insomnia" som regerar. Fantastiska miljöer och magnifikt foto hade gjort den här filmen sevärd även utan riktigt bra skådisar och ett hyfsat tätt manus. I klassen måste också Julie Taymors "Frida", om mexikanska konstnären Frida Kahlo, nämnas. Lekfullt, färgstarkt och uppburet av en strålande vacker Salma Hayek i titelrollen.
Här är det också läge att nämna den konstigt förbisedda "The man who wasn't there" (på svenska med töntiga titeln "Mord ingick inte i hans plan") som är formmässigt fräck i sin svartvita stil.
Nordiska mastodontfilmen "Jag är Dina" är förstås också bedövande snygg med fantastiskt foto även om den lider av lite av sitt svulstiga format.

ÅRETS COOLASTE:
Jaja, självklart "Sagan om de två tornen", men det är så givet så jag får hosta upp nåt annat.
Det kan vara så att Billy Bob Thornton i rollen som Ed Crane i bröderna Coens film noir-pastisch "The man who wasn't there" (som är en cool film på flera plan) är årets coolaste filmkaraktär.
Coen-favoriten Steve Buscemi, som dock inte är med i årets rulle, gör å andra sidan en cool nördroll i "Ghost world" som är långt bättre än filmen i övrigt.
Hela den vrickade familjen i "Royal Tenenbaums" är oemotståndliga och kvalar alla in till titeln, liksom hela filmen. Blandningen mellan djupaste och svartaste tragik och sjukt överdrivna karaktärer blir oerhört effektfullt.
Jag tänker på John Irvings böcker, som jag älskar, när jag ser den här filmen.
För första gången tycker jag att Gwyneth Paltrow är en alldeles lysande skådespelerska (men det gick över redan i träiga litteraturvetardramat "Possession")

ÅRETS UPPFÖLJARE:
När det står en 2:a efter fattar de flesta att det här är precis som förra filmen, fast lite sämre.
"Stuart Little 2", "Men in black 2", "Nu är det jul igen - 2" och "Blade 2" tror jag inte tar död på den teorin direkt.
Att g(l)ömma 3:an i titeln hjälper inte heller. Så det så "Austin Powers in goldmember".
Del två i "Sagan om ringen"-trilogin "Sagan om de två tornen" är också ett slags uppföljare, men klarar sig naturligtvis undan del 2-dödsdomen på samma sätt som klassiker som "Star Wars - Rymdimperiet slår tillbaka" och "Die harder" klarar sig fint på sin tid.

Vilket nummer "Beck - sista vittnet" får i Beck-serien vågar jag inte ens tänka på…för att inte tala om Bond-rullen "Die another day" som tydligen har mer gemensamt med en remake än en uppföljare.
"Harry Potter och hemligheternas kammare" är bara film nummer två om den lille trollkarlen, men tro mig det kommer flera…inte slaktar man sin bästa mjölkko innan den börjat sina?
Disney försöker sig på en ny Peter Pan i "Peter Pan - Tillbaka till landet Ingenstans" och i serievärlden var det också dags för våra tappra galler igen i "Asterix och Obelix: Uppdrag Kleopatra"

"Röd drake" är den tredje filmen om Hannibal Lecter, men kronologiskt den först. Dessutom är boken redan filmad en gång förut, men innan "När lammen tystnar" och innan Anthony Hopkins blev "Hannibal the cannibal.
Lika förvirrat är det när det gäller danska "Gamla män i nya bilar" som är uppföljaren till "I Kina käkar man hundar" men utspelas före den tidsmässigt.
Mest förvirrat, utom för oss nördar, är det ju med Star Wars-världen.
"Star Wars: Attack of the clones" är den femte Star Wars-filmen, men nummer två kronologiskt. Glasklart! Filmen i sig själv och orsakerna till att den gjordes som den gjordes är dock fortfarande höljt i dunkel ...

"De fördömdas drottning" är film nummer två om vampyren Lestat, men har ändå mycket få beröringspunkter med föregångaren "En vampyrs bekännelser". Båda bygger på böcker av Ann Rice, men det är också nästan det enda som kopplar ihop dem. Den ena filmen har ett bra manus och bra skådisar, den andra är en tafflig B-rulle. Vilken som är vilken kan man konsultera "del 2-regeln" om.

"The scorpion king" är kanske mer en spin off än en uppföljare, men Skorpionkungens värld fick vi ta del av både i "Mumien" och "Mumiens återkomst".
Även "Jay & silent Bob" är gamla bekanta som i princip varit med i varenda film Kevin Smith har gjort. De är bifigurerna som fått mer och mer utrymme i varje film och nu i den femte rullen (tidigare i "Clerks", "Mallrats", "Chasing Amy" och "Dogma" ) blivit huvudpersoner. Inte direkt ett genidrag om du frågar mig…

ÅRETS ÄCKLIGASTE:
Det beror ju på vad det egentligen är man skall vara rädd för?
Spöken, aliens, seriemördare, muterade jättespindlar, försmådda truckerförare, människoätande helvetesmonster eller Denzel Washington?
Även om förra årets äckel-pris gick till en bokstavligt talat grisig film så väljer jag i år att ge pokalen till "John Q" som jag tycker är en känslomässig våldtäkt på den stackare som råkar se den. Den framkallar lika mycket äkta tårar som en timme över skärbrädet hackande lök. Man känner sig riktigt, riktigt äcklad av den artificiella känsloporren. Nästa gång du ser ett videomslag med Denzels namn på är det läge att ta fram krucifixet och vigvattnet…
Det mest skrämmande är att Denzel verkar ha siktat in sig på att bli den färgade motsvarighet till Tom Hanks. Varför Denzel? Varför?

Skall vi snacka rysningar av ett annat slag är det självklart spökfilmen "The others" som är helt outstanding i årets filmskörd. Den gav nästan samma kalla kårar-känsla som "Sjätte sinnet" gjorde 1999 och var dessutom en av få filmer som förmådde överraska positivt i år.
På tal om "I see dead people"-filmen så var M. Night Shyamalans nya film "Signs" en besvikelse. Den byggde en läskig stämning på ett bra sätt, men levererade inget i slutändan.
En halvlyckad spökvariant var "Thirteen ghosts" som dock fjantade bort läskigheterna med iderliga fånigheter. Fånskräck-genren fick också ett offer i John Carpenters "Ghosts of Mars". Scifi, splatter och rapparen Ice Cube hjälpte inte när människoätande Big Daddy Mars (förrymd från ett norskt dödsmetallband?) kom in i bilden. B-filmsskrattfest!
"Eight legged freaks" som var ett slags hyllning till 50-talets skräckfilmer med muterade jätteinsekters hämnd på människorna var förmodligen också mer kul än otäck, om man inte har extrem spindelskräck.
Teenslash-genren begåvades med "Jeepers Creepers" och även i "Road kill" (vars engelska titel "Joy ride" oförklarligt byttes bort i Sverige - kanske för mycket Roxette-vibbar?) varnades ungdomar för vad som kan hända i trafiken när ens medtrafikanter är riktigt, riktigt onda…
"Röd drake" och "From Hell" levererade mer klassisk seriemördar-horror utan att imponera speciellt, även om den sistnämnda var en grymt snygg film.

ÅRETS SKÅDIS:
Jag vill ge priset till Gollum. Gollum regerar.
Han borde få en Oscar för sin roll i "Sagan om de två tornen".
Får han inte det så borde någon göra ett datorspel där Gollum tokspöar JarJar Binks sönder och samman, för det är vad Peter Jackson har gjort med George Lucas skämt till datorgenererade figur. Annars är det förstås mannen bakom Gollum - Andy Serkis som skall ha äran.
I övrigt är det hårfint mellan skådespelarna Christopher Lee och Ian McKellen. Två män som är coolheten personifierade när de gör den onde och den gode trollkarlen i "Sagan om ringen"-trilogin.
Skall man lämna Midgård är det kanske Robin Williams skepnadsbyte från humorclown till skurk i både "Insomnia" och "One hour photo" som förtjänar mest uppmärksamhet på bioduken i år. Kanske till och med en Oscar?
Årets kvinnliga skådis är svårare, kanske är Salma Hayeks prestation i "Frida" och svenska Maria Bonnevies roll i "Jag är Dina" de jag minns bäst av alla kvinnoroller under året. Halle Berry var faktiskt extremt bra i "Monster's ball". Faktisk mycket bättre än hon var på Oscarsgalan när hon snyfthulkade sitt tacktal.

ÅRETS SÄMSTA:
Som vanligt vägrar jag oftast ens se de där filmerna som jag redan innan vet att jag kommer att hata.
Så jag låtsades inte om "Ali G in da house", "Snygg, sexig, singel" eller "40 days and 40 nights".
Men ibland får man inte välja själv och då blir det filmer som kåtsmacks-Lolitan Britney Spears pinsamma flickroadmovie "Crossroads", Adam Sandlers plågsamt icke-roliga komedi "Mr Deeds" eller HannesåMåns femtiotolfte igenkänningskomedi för män i begynnande medelåldern som vill rättfärdiga sin otrohet med att Svensson-livet är för trångt. Denna gången hette den "Klassfesten" - gäääsp.
När man valt själv och det ändå blir "Jay & Silent Bob" så får man ju skylla sig själv...

ÅRETS SVENSKA:
Lukas Moodysons misärfilm "Lilja 4 ever" spelar i en helt annan klass än övriga svenska filmer i år.
Jag har visserligen hållit mig ifrån det mesta svenska, men allt jag sett har varit påfallande taffligt i jämförelse. Den enda svenska film som impat på mig utöver Lilja är "Den Osynlige" som jag tror kan förebåda en ny och bättre svensk filmvåg.

ÅRETS MEST FÖRUTSÄGBARA:
Det mesta det här filmåret kändes rätt förutsägbart.
En del filmer mer än andra. Väldigt få filmer överraskade mig, och de som gjorde det var oftast överraskande dåliga.

ÅRETS BESVIKELSER:
För min del var det utan tvekan "De fördömdas drottning".
Vampyrer kan ju vara hur coolt som helst, men denna rulle suger mer än den blodfattige Lestat i Stuart Townsends gestaltning. Kom tillbaka Tom Cruise allt är förlåtet!
Utom möjligen det du gjorde i "Vanilla Sky", en film som haussats grymt och sen bara var en obegriplig gäspning.
"Human nature" från samma manusförfattare som gjorde coola "Being John Malkovich" 1999 var också den en stor besvikelse. Tyvärr. Mer Adam Sandler än Malkovich denna gång...
Samma sak med en annan film som man hade skyhöga förväntingar på - David Finchers "Panic room". En ordinär dag på jobbet för nån som levererat så många kalasfilmer tidigare. Trist!

ÅRETS REPRISER:
Milos Formans "Amadeus" från 1984 fick 20 nya minutrar.
"E.T" firade tjugo år och fick digitalt förbättrade scener och drabbades av den amerikanska bajsnödiga självcensuren när Spielberg bytte ut ordet "terrorist" mot "hippie" i en scen .
Med den attityden är det ett rent under att en film som "The two towers" tillåts gå upp på bio i USA efter 11 september.
Disneyfilmbolaget Buena Vista Internationals 10-årsjubileum firades med att tecknade 80-talssuccén "Skönheten och odjuret" fick sex minuter mer sjungande tekoppar och husgeråd och en del digital förfining.
Minst två av dessa "förbättrade" versioner hade vi troligen överlevt finfint utan...

Mia Gustavsson : 03-01-01